lovilarsson

80-talet, vart tog du vägen?

Resan till HK är bokad. Ett lugn och ett stress kommer inom sin tid skölja över mig. Men just nu är det bara lycka. För tillfället är jag så oerhört glad.

Jag köpte ett par skor i Halmstad som jag varit osäker på ända sedan jag klev ut ur butiken  med dem i handen. Idag var det dags att lämna tillbaka dem här i Borlänge. Går fram till kassan, lägger upp lådan och säger "jag vill lämna tillbaka de här skorna" och killen i kassans första fråga är, "vill du ha pengarna tillbaka?". Min första instinkt är att säga "nej, behåll du dem. Jag behöver de inte. Det finns barn i Afrika som har det värre" och sedan storma ut genom affären. Men eftersom den stackers pajkeluen såg ut att vara praktikant nöjde jag mig med ett enkelt - JA.

Jag visste att hon skulle komma till mig en dag. Men jag hade ingen aning om att den dagen var idag. Lyckan när jag beskådade henne gjorde mig svimfärdig, lyckan sköljde över mig. Hon är en skapelse utöver denna jord och hon är min. Bara min. I ett och ett halv år har hon grott och frodads, men nu är hon äntligen här. Min, bara min, Smulan. 

En dag ska jag lyssna till denna låten och veta precis vad han sjunger om. Oh Chris, you make my skin crawl, my knees go weak, my heart explode and turn my brain into madness. Yes, you're that good.

Le Love - en blogg där man kan läsa om massa kärlek. Och massa smärta. Men framförallt avgudar jag bilderna. Fotografier, fortfarande en stor passion, säger mycket. Och de bilder som finns säger mer än 10 000 ord. Den som fick mig på fall denna gången var;

Här sitter jag nu. I en glasbur. På Högskolan Dalarna i Borlänge. Jag sitter här med en vän och försöker skriva lite hemtenta. 4000 tecken skall skrivas, 3580 är redan skrivna. Men det är inte tentan jag tänker på. Trots att den ofta ger mig frustration och att det är den som oftast ger den där aggressionen man får i BB-huset, är det just nu Facebook som orsakar mitt brustna hjärta.
Ända sedan jag kom hit, runt kl 11 i förmiddags, har jag stött på ett driftmeddelande som säger att jag inte är behörig att logga in. Den säger, "försök om ett par minuter" i Google Chrome. På Internet Explorer säger den "försök om ett par timmar" och i mobilen loggar den bara ut mig och säger "Error". Jag vill börja gråta. Jag är så besatt av den där ansiktsboken att jag känner mig halv, stretchad. Like butter scraped over too much bread - som Bilbo hade sagt. 

Nu: hemkommen från en 7 timmars pluggdag i skolan. 7 timmar. 2 uppgifter gjorda. Ja, högskolan är inte alltid snäll. Ibland önskar jag att det var lika lätt som på gymnasiet, då man på något sätt bara lyckades flyga förbi. Då var det roliga fotouppgifter. Nu är det kommunikation och organisation, sexuella trakasserier och Habermas. Nästa kurs innehåll Reality TV och Arab politik. Ja, det är så högskolan är. En blandning av sött och salt som Lasse Berghagen skulle ha sagt.

Lång dag. Hemresa kl 7, hemma 14.30 cirkus. Under denna tiden har jag funderat mycket, sovit lite, ätit en macka, pluggat lite, twittrat mycket, facebookat en del, lyssnat på podcasts och musik men mest av allt filosoferat om allt mellan himmel och jord. Podcasten som tillhör Filip & Fredrik i samarbete med Aftonbladet får alltid tiden att springa förbi och ett leende att uppenbara sig på mina läppar. Men iPoden gjorde ändå dagens stora reunion-upptäckt. Ljuvaste Motown-musik uppenbarade sig i en fantastisk symbios med solen och mitt känslomässiga tillstånd. Det var underbart.

Då vart man äntligen hemma till slut. Planerna för helgen är såklart spikade, i alla fall för Hallands del. Småland blir som vanligt lite av en besvikelse, men, Gislaveds syndromet är ingenting att leka med. Så jag väntar och ser hur det blir. Men inte deppar jag för det, det finns alltid någon som vill ha roligt även i den lilla hålan. Så då lyfter vi luren och hatten, tackar för mig och drar vidare ut i natten. För nätterna, det är väl den enda roliga tiden där, någonstans i västra Småland.

Det finns en sak jag länge funderat över, som jag inte riktigt kunnat släppa. Det har fått mig att ligga sömnlös om nätterna och när jag väl somnat har jag vaknat i en pöl av mitt eget svett. Hur kom det sig? Hur skedde det? Detta mysterium!? Det drev mig till en sällsynt form av vansinne. Men nu är det löst. Hallelujah, jag kan andas igen! Varför? Jo, för detta.

Har precis tagit en sjukligt skön nap. Ni vet, en såndär som man vaknar ifrån men inte är helt klar med även om man vaknat. Så jag har legat här och dvalat fram och tillbaka i medvetande en timma eller så. Problemet är bara att jag drömde en så sjuk dröm under tiden. Jag drömde att jag var hemma, men allt såg annorlunda ut. Jag hade ett barnkalas utanför fönstret, möblerna var annorlunda och jag kunde inte öppna ögonen ordentligt för jag var så trött. Dessutom visste jag att jag skulle iväg på kvällen, då tittade jag på klockan och insåg att jag missat hela kvällen och att det var kolmörkt ute. Usch, det var en sån där rysare, som när man drömmer att man försover sig om morgonen. Så nu är bara frågan, vilket har hänt och inte?

They are turning my head out, to see what I'm all about,

Känslan när man är ute och promenerar en så fin söndag som denna är otrolig redan i sig, men när man slänger på Coldplay till det blir det oslagbart. Speciellt Life in Technicolor II eller Lovers in Japan. Men eftersom Life in Technicolor II-videon är sjukligt awesome, måste jag länka den. För jag måste se den själv - om och om igen.

Jag minns en gång då jag var i de besvärliga tonåren. Eller i början av dem. År 2003, så var påväg in på mitt fjortonde levande år. Då släkten var på besök hemma hos oss, men jag satt nere i källaren. Framför tvn. Och bror min satt i rummet intill vid datorn, som sagt. De besvärliga tonåren då det är ocoolt att hänga med sin familj. Jag minns att hon kom nedför trappan och försökte inleda samtal med oss. Jag minns inte vad jag tittade på, men uppenbarligen var det då mer intressant. Det jag minns var att jag tyckte hon såg lite tjock ut. Hon hade en svart långarmad tröja på sig och jeans. Så man såg hennes former, och magen var lite utbuktande. I första anblick var det lite konstigt att se henne så eftersom hon alltid var så smal. Men när hon började prata och log sitt smittande leende släppte det där och jag minns att jag så gärna ville kunna säga något bra, något smart. Jag ville verkligen det, men jag kände mig bara obekväm, ointressant och blyg. Så som man var.

Det är så livet leker. Jag önskar att jag var mer glad just nu och missförstå mig rätt, är så galet glad över allt som pågår i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad. Men vissa saker går bara inte att släppa, hur många år det än går. Drömmarnas värld släpper mig inte så lätt, vilket jag samtidigt är glad för. Där får jag se allt som det var, på det sättet det skulle vara. Dit kan jag fly hur lätt som helst. Den enda ångesten är när jag vaknar igen. Men där inne, långt inne i huvudet vill jag se någon sanning, få någon bekräftelse.

Det har kommit till mitt medvetande att det numera finns ett tuggummi med lattesmak. Många säger då genast, "åh, så gott. Vilken dröm!" men jag säger - fyfan. Fyfan för alla Stureplansbrudar som kommer gå runt och tugga på skiten och yippie för alla Stureplansbrudar som kommer gå runt och tugga på skiten. För det finns inte mycket som toppar kaffeanderäkten, den är så äcklig. Så här kommer nu illaluktande andedräkt på påse - naaawwww, ååh, vilken dröm!

När jag bokar hemresa säger jag alltid samma sak - jag vill åka hem. När man väl har bokat sisådär en månad innan själva avgången längtar man ihjäl sig! Jag vill bara hem. Jag vill bara träffa de speciella människorna. Jag vill bara åka in till Monki och fylla upp vårgarderoben.

Vanligtvis är inte jag den som är puttinuttig och ska hålla på hela tiden med gulligheter och allt sånt där som egentligen hör till en kvinna, eller människor över huvudtaget. Men ibland så får till och med jag sådana stunder som gör att min mur faller ned, om så för en kort sekund.