lovilarsson

Odören av unket syre kom som något utöver en käftsmäll - en hel explosion vill jag säga. Det kändes som att gå i motvind på 100m/sekund. Men in kom jag och där inne var det smockat med gamla tanter på 1.40 meter, människor i huckler, barn var överallt och ingenstans. Det var som ett fängelse. Mitt eget, personliga helvete. Ungefär.

När första läkaren kom ut och ropade efter "Kajsa" blev jag positivt överraskad för han såg väldigt ren och städad ut. Det gjorde inte mannen som gick med honom. "Kajsa" var tydligen en man med en riktigt illa gjord sweep-across, blå regnjacka och gröna stövlar.

Ett par minuter efter detta kommer en man in och frågar efter Forsberg som har beställt färdtjänst med honom. Mannen finner ingen Forsberg så han försvinner in till läkarna och frågar antagligen där för strax kommer han ut med en sjuksköterska. Hon börjar också ropa på Forsberg, ingen svarar. Mannen säger då, "kanske är det han som sover där borta?" och pekar på en man som jag upptäcker sitter precis bredvid mig. Jag får en smärre chock och tittar förskräckt på sköterskan.

Hon kirrar självklart biffen - och det visar sig att det inte heller är Forsberg. Men i just denna stund vill jag bara springa därifrån. Vart hade jag hamnat egentligen? Som att hitta Narnia och gå in i en oas av skräck.

Men när jag såg min svenske läkare som skulle ta hand om mig blev jag lugnare och jag gick därifrån med ett leende på läpparna. För nu kan jag nog börja behandla mig själv, snart är det hejdå Rudolf och Hej, fina, fagra, hudfärgade näsa!