lovilarsson

Oh. Min första kärlek. Som jag under alla år även sett som min enda kärlek. En kärlek som fortfarande brinner, åtminstone från min sida.

Jag var 14-15 år, gick i nian på högstadiet. Han, vi kallar honom F, var ett år äldre och gick estetisk musik på gymnasiet. Han hade ett band som en gång spelade i aulan på min skola, jag sa till mina vänner att "han den där sångaren där, han var snygg". Ett par dagar senare kontaktade han mig via Lunarstorm(Ja, det var på den tiden). Detta är nog enda gången jag tackat för att Gislaved varit så litet, för annars hade jag nog inte träffat denna fantastiska människa. Hur han fick veta att jag tyckte han var snygg har jag fortfarande inte listat ut, men jag är nöjd vid blotta tanken att det i alla fall hände.

Jag var helt ny inför kärlek och visste inte hur jag skulle reagera eller agera, men när jag tittade in i de stora, bruna ögonen tappade jag mig själv. Och än idag är bruna ögon en stor svaghet hos mig, när en brunögd människa säger något till mig står jag som hypnotiserad och lyder därefter som en ledhund.

Dock höll förhållandet inte så länge som jag hade hoppats då förbannelsen av Gislaved ännu en gång uppenbarade sig och människor började snacka. Människors käftar började glappa, som vanligt om mig. Jag vet inte hur många falska rykten jag hört gå i den där lilla hålan. Dessa rykten innebar också slutet för oss.

Vi bröt upp kontakten i en tid, tills att jag skulle börja gymnasiet. Vi skulle gå på samma skola och se varandra varje dag så vi beslöt oss för att sakta men säkert börja prata igen.

Idag, sex år senare, håller vi fortfarande kontakten och han är fortfarande killen jag jämför alla andra killar med. Han var min första kärlek, är min första kärlek.