I drew a line
En dag ska jag lyssna till denna låten och veta precis vad han sjunger om. Oh Chris, you make my skin crawl, my knees go weak, my heart explode and turn my brain into madness. Yes, you're that good.
"where my heart should go"
Le Love - en blogg där man kan läsa om massa kärlek. Och massa smärta. Men framförallt avgudar jag bilderna. Fotografier, fortfarande en stor passion, säger mycket. Och de bilder som finns säger mer än 10 000 ord. Den som fick mig på fall denna gången var;
Men vore inte det tråkigt? Att ha hjärnan styra allt. Att aldrig känna något rent från hjärtat. Jag skulle aldrig byta ut kärleken för logiken. Men jag älskar bilden.
Mitt BB - som en brödbit med för lite smör
Här sitter jag nu. I en glasbur. På Högskolan Dalarna i Borlänge. Jag sitter här med en vän och försöker skriva lite hemtenta. 4000 tecken skall skrivas, 3580 är redan skrivna. Men det är inte tentan jag tänker på. Trots att den ofta ger mig frustration och att det är den som oftast ger den där aggressionen man får i BB-huset, är det just nu Facebook som orsakar mitt brustna hjärta.
Ända sedan jag kom hit, runt kl 11 i förmiddags, har jag stött på ett driftmeddelande som säger att jag inte är behörig att logga in. Den säger, "försök om ett par minuter" i Google Chrome. På Internet Explorer säger den "försök om ett par timmar" och i mobilen loggar den bara ut mig och säger "Error". Jag vill börja gråta. Jag är så besatt av den där ansiktsboken att jag känner mig halv, stretchad. Like butter scraped over too much bread - som Bilbo hade sagt.
Ända sedan jag kom hit, runt kl 11 i förmiddags, har jag stött på ett driftmeddelande som säger att jag inte är behörig att logga in. Den säger, "försök om ett par minuter" i Google Chrome. På Internet Explorer säger den "försök om ett par timmar" och i mobilen loggar den bara ut mig och säger "Error". Jag vill börja gråta. Jag är så besatt av den där ansiktsboken att jag känner mig halv, stretchad. Like butter scraped over too much bread - som Bilbo hade sagt.
WHY GOD WHY!?!?!?!?!?!?!?!??
Post-its. They're everywhere
Nu: hemkommen från en 7 timmars pluggdag i skolan. 7 timmar. 2 uppgifter gjorda. Ja, högskolan är inte alltid snäll. Ibland önskar jag att det var lika lätt som på gymnasiet, då man på något sätt bara lyckades flyga förbi. Då var det roliga fotouppgifter. Nu är det kommunikation och organisation, sexuella trakasserier och Habermas. Nästa kurs innehåll Reality TV och Arab politik. Ja, det är så högskolan är. En blandning av sött och salt som Lasse Berghagen skulle ha sagt.
Kvällen kommer innehålla smygande huvudvärk, ett äpple, tranbärsjuice, fotbollen och Big Brother. En bra kväll. Imorgon är det ytterligare 7 timmar (om inte mer) plugg.
Everybody plays the fool
Lång dag. Hemresa kl 7, hemma 14.30 cirkus. Under denna tiden har jag funderat mycket, sovit lite, ätit en macka, pluggat lite, twittrat mycket, facebookat en del, lyssnat på podcasts och musik men mest av allt filosoferat om allt mellan himmel och jord. Podcasten som tillhör Filip & Fredrik i samarbete med Aftonbladet får alltid tiden att springa förbi och ett leende att uppenbara sig på mina läppar. Men iPoden gjorde ändå dagens stora reunion-upptäckt. Ljuvaste Motown-musik uppenbarade sig i en fantastisk symbios med solen och mitt känslomässiga tillstånd. Det var underbart.
Men, nu kom jag på andra tankar. Läste precis att allas vår kära Mr. Hugh Jackman ibland använder sin Wolverine-kostym i sängen. Och även om jag inte är ett stort fan av Jackman my self så skulle jag aldrig, jag återupprepar: aldrig, säga nej till Wolverine. Det är en våt dröm jag länge kommer hålla av.
Everybody plays the fool, sometime.
There's no exception to the rule, listen baby,
It may be factual, may be cruel. I ain't lyin'
Everybody plays the fool. - vilken refräng. Magnifikt!
Sweet Home Halland
Då vart man äntligen hemma till slut. Planerna för helgen är såklart spikade, i alla fall för Hallands del. Småland blir som vanligt lite av en besvikelse, men, Gislaveds syndromet är ingenting att leka med. Så jag väntar och ser hur det blir. Men inte deppar jag för det, det finns alltid någon som vill ha roligt även i den lilla hålan. Så då lyfter vi luren och hatten, tackar för mig och drar vidare ut i natten. För nätterna, det är väl den enda roliga tiden där, någonstans i västra Småland.
Men nu blir det frukost sedan en sväng in till Halmstad centrum för letande på Monki's vårnyheter. Sedan en väl efterlängtad kebabrulle i Gislaved. Åh, som jag har längtat!
Här hemma ser allt ut som jag lämnade det och det är en lycka att se. Jag välkomnades också av en liten Beatles-liknande Tula med en av världens finaste tröja på sig. En lila hoodie där det står "My aunt ROCKS" och jag menar, lika bra hon lär sig direkt va? I do rock!
Men nu blir det frukost sedan en sväng in till Halmstad centrum för letande på Monki's vårnyheter. Sedan en väl efterlängtad kebabrulle i Gislaved. Åh, som jag har längtat!
Lugnet sköljer som en tsunamivåg
Det finns en sak jag länge funderat över, som jag inte riktigt kunnat släppa. Det har fått mig att ligga sömnlös om nätterna och när jag väl somnat har jag vaknat i en pöl av mitt eget svett. Hur kom det sig? Hur skedde det? Detta mysterium!? Det drev mig till en sällsynt form av vansinne. Men nu är det löst. Hallelujah, jag kan andas igen! Varför? Jo, för detta.
DET ÄR LÖST!!!!!!!!!!!!
I'm a weirdo
Har precis tagit en sjukligt skön nap. Ni vet, en såndär som man vaknar ifrån men inte är helt klar med även om man vaknat. Så jag har legat här och dvalat fram och tillbaka i medvetande en timma eller så. Problemet är bara att jag drömde en så sjuk dröm under tiden. Jag drömde att jag var hemma, men allt såg annorlunda ut. Jag hade ett barnkalas utanför fönstret, möblerna var annorlunda och jag kunde inte öppna ögonen ordentligt för jag var så trött. Dessutom visste jag att jag skulle iväg på kvällen, då tittade jag på klockan och insåg att jag missat hela kvällen och att det var kolmörkt ute. Usch, det var en sån där rysare, som när man drömmer att man försover sig om morgonen. Så nu är bara frågan, vilket har hänt och inte?
Det finns inte ett barn i sikte(thank you God), ögonen är sjukligt trötta, det är fortfarande eftermiddag och jag har inte missat någonting. Pjuh, ibland skrämmer jag mig själv mer än vanligt!
Sometimes even the right is wrong
They are turning my head out, to see what I'm all about,
keeping my head down to see what it feels like now.
But I have no doubt. One day, the sun will come out.
God I love Coldplay.
God I love Coldplay.
My feet won't touch the ground
Känslan när man är ute och promenerar en så fin söndag som denna är otrolig redan i sig, men när man slänger på Coldplay till det blir det oslagbart. Speciellt Life in Technicolor II eller Lovers in Japan. Men eftersom Life in Technicolor II-videon är sjukligt awesome, måste jag länka den. För jag måste se den själv - om och om igen.
A trip down memory lane
Jag minns en gång då jag var i de besvärliga tonåren. Eller i början av dem. År 2003, så var påväg in på mitt fjortonde levande år. Då släkten var på besök hemma hos oss, men jag satt nere i källaren. Framför tvn. Och bror min satt i rummet intill vid datorn, som sagt. De besvärliga tonåren då det är ocoolt att hänga med sin familj. Jag minns att hon kom nedför trappan och försökte inleda samtal med oss. Jag minns inte vad jag tittade på, men uppenbarligen var det då mer intressant. Det jag minns var att jag tyckte hon såg lite tjock ut. Hon hade en svart långarmad tröja på sig och jeans. Så man såg hennes former, och magen var lite utbuktande. I första anblick var det lite konstigt att se henne så eftersom hon alltid var så smal. Men när hon började prata och log sitt smittande leende släppte det där och jag minns att jag så gärna ville kunna säga något bra, något smart. Jag ville verkligen det, men jag kände mig bara obekväm, ointressant och blyg. Så som man var.
Jag fick sen veta att hon inte alls var tjock, hon var gravid. Med två av de vackraste pojkarna jag sett. De kommer bli såna hjärtekrossare sen, det är jag säker på. Men just den kvällen, hur hon såg ut, hur hon var. Det är det minnet som kommer till mig idag. Och att pojkarna detta året fyller åtta. Det blir födelsedag nummer två utan deras mamma.
Jag fick sen veta att hon inte alls var tjock, hon var gravid. Med två av de vackraste pojkarna jag sett. De kommer bli såna hjärtekrossare sen, det är jag säker på. Men just den kvällen, hur hon såg ut, hur hon var. Det är det minnet som kommer till mig idag. Och att pojkarna detta året fyller åtta. Det blir födelsedag nummer två utan deras mamma.
Julen 2006
Varning för #emobloggen
Det är så livet leker. Jag önskar att jag var mer glad just nu och missförstå mig rätt, är så galet glad över allt som pågår i mitt liv. Jag är så lyckligt lottad. Men vissa saker går bara inte att släppa, hur många år det än går. Drömmarnas värld släpper mig inte så lätt, vilket jag samtidigt är glad för. Där får jag se allt som det var, på det sättet det skulle vara. Dit kan jag fly hur lätt som helst. Den enda ångesten är när jag vaknar igen. Men där inne, långt inne i huvudet vill jag se någon sanning, få någon bekräftelse.
Just nu är jag väldigt bekräftelsesökande, har kraftiga humörsvängningar och är mer eller mindre manodepressiv. Så imorgon ska vi fira sommaren, fira livet och glömma bort allt det där jobbiga som jag tänker på hela tiden. Om så bara för en kväll ska jag släppa alla hämningar och frigöra det som är fängslat.
Spelar det längre någon roll,
jag orkar inte slåss.
Det är bortom min kontroll.
Du lämnade mig ensam
och självklart blev jag rädd.
Min sista gnista hopp,
var att synas, att bli sedd.
Och jag glömmer bort att andas
för sex, musik och våld
var det vackraste som hänt mig.
Sen själen min blev såld.
Att synas utan att verka,
ser enkelt ut på håll.
Men jag lever på impuls nu,
via fjärrkontroll.
Men jag sa alltid nej.
Spelar det längre någon roll, jag orkar inte slåss.
Det är bortom min kontroll.
Du lämnade mig ensam och självklart blev jag rädd.
Min sista gnista hopp, var att synas, att bli sedd.
Och jag glömmer bort att andas
för sex, musik och våld var det vackraste som hänt mig.
Sen själen min blev såld.
Att synas utan att verka, ser enkelt ut på håll.
Men jag lever på impuls nu, via fjärrkontroll.
Men jag sa alltid nej.
För allt jag aldrig tyckt om
Det har kommit till mitt medvetande att det numera finns ett tuggummi med lattesmak. Många säger då genast, "åh, så gott. Vilken dröm!" men jag säger - fyfan. Fyfan för alla Stureplansbrudar som kommer gå runt och tugga på skiten och yippie för alla Stureplansbrudar som kommer gå runt och tugga på skiten. För det finns inte mycket som toppar kaffeanderäkten, den är så äcklig. Så här kommer nu illaluktande andedräkt på påse - naaawwww, ååh, vilken dröm!
Well shake it, shake it, shake it baby now
Come on, come on, come on baby now,
come on and work it on out.
You know you twist you little girl,
you know you twist so fine,
come on and twist a little closer now,
and let me know that you're mine!
aaaaaaaaaaaaaah, aaaaaaaaaaaah, aaaaaah, aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah
Vilka killar! Jag blir helt överväldigad. Så söta, så bra, så fantastiskt sköna!
Holy moly, me oh my, you're the apple of my eye
När jag bokar hemresa säger jag alltid samma sak - jag vill åka hem. När man väl har bokat sisådär en månad innan själva avgången längtar man ihjäl sig! Jag vill bara hem. Jag vill bara träffa de speciella människorna. Jag vill bara åka in till Monki och fylla upp vårgarderoben.
Jag sitter och funderar över hur jag ska planera helgen. Antagligen en natt i lilla Gislaved för att träffa världens bästa ost - mostosten. Promenera runt vattenparken(som jag glömt namnet på), besöka gravarna. Ja, sånt det som behövs och sånt där som jag faktiskt vill göra.
Nej, nu tänker jag bara på hemma. Jag vill, vill, vill hem.
May your love bring us love
Vanligtvis är inte jag den som är puttinuttig och ska hålla på hela tiden med gulligheter och allt sånt där som egentligen hör till en kvinna, eller människor över huvudtaget. Men ibland så får till och med jag sådana stunder som gör att min mur faller ned, om så för en kort sekund.
Denna bild fanns i ett blogginlägg i en blogg som för mig verkar vara riktigt vettig. Läs och se andras misslyckanden, lyckanden, kärlek och förkrossningar här.
I've got a confession to make, I'm your fool
Nu är jag sådär galet trött igen. Varit sådär galet trött hela dagen. Somna på bussen, drömma en kort dröm och sedan vakna av att jag ska av. Prestationen på seminariet var därav heller inge bra. Driftade bort ett antal gånger, trodde vi var på fråga 4 när vi var på fråga 2 osv.
Sedan traskade jag hem i snöstormen som numera nått Dalarna-området och fick med mig lite karibisk soppa och baguette med mig hem ifrån Hemköp. Så med en skål varm soppa, en filt och Scrubs kröp jag ned och myste till det med mig själv rejält.
Men så är jag ju sådär trött också så kämpar som en galning för att hålla mig vaken. Kanske var det därför jag kom in på de där djupa tankarna idag eller så är det för de där datumen som kommer krypande återigen. Imorgon är det tre veckor kvar. Då är det två hela år sedan. Kan knappt tro det, det känns fortfarande som igår.
Kom i alla fall att tänka på det där med människor. Vissa problem har under den senaste tiden varit vardagsmat för mig och det var inte förrän idag det slog mig. När människan får kärlek, när det faktiskt finns framför dina fötter. Hur kan man då inte våga satsa? Om det så gäller vänskap, partners och alla förhållanden man kan ha. Hur kan man vara så inskränkt på vad man borde ha utan att egentligen ta chansen att satsa på något som skulle kunna bli precis allt det där du önskade från början.
Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv om jag hade en möjlighet jag försummade. Bara för att hon sa någonting som jag tyckte var dumt eller om han hade lite för mycket finnar. Bara för att bilden i verkligheten inte ser ut som den fantasin du har i huvudet betyder det inte att det inte är äkta, eller precis det du behöver och framförallt - precis det du vill ha. Jag kan inte döma människor på utseendet och jag är så glad att jag inte gör det. För tänk om min drömman eller själsfrände en dag står framför mig och han tycker om precis det jag hatar eller att hon ser ut som ett trailertrash eller snyter sig vid matbordet. Det var inte som jag hade tänkt mig på bilden, men känslan var exakt densamma. Nej, jag skulle nog inte kunna leva med mig själv om jag stod på samma ruta och stampade utan att våga, ta chansen och försöka. Har du redan gett upp är det ute med dig. Man kan bli förkrossad, men det är smällar man får ta. Det är livet. Det finns alltid så mycket man vill säga, men man får det aldrig sagt. Och ibland, tyvärr, kan det bara vara för sent.
I've got another confession to make, I'm no fool.
Sometimes there just aren't enough rocks - F. Gump
Kämpar för kung och fosterland för att hålla mig vaken. Det där med tidig morgon - sen kväll är inte riktigt min grej. Tidig morgon är tidig kväll. Men, man kan ju inte missa Big Brother. Så ja, lägg ihop ett & ett. Klockan 23 är för sent för mig. Alldeles för sent. Därför tänkte jag försöka hålla ungdomen kvar och beställa lite gott som boostar självförtroendet - tills att jag insåg att det skulle kosta mig runt 400:-. Vilket inte passar mig just nu. Synd för mig, nu andra sätt att hålla sig vaken. Och försöka hålla mig undan datorn så ni slipper höra på mitt babbel som jag ändå kommer ha glömt inom de närmsta 30 minutrarna.
No alarms and no surprises
Det finns två olika stadier inom migrän. Det ena är det fruktade stadiet då man bara vill lägga sig ned och dö i princip. Allt man gör smärtar, alla ljud är som naglar på svarta tavlan och svarta hål skapas i synen och man blir blind som en fladdermus. Eller så hamnar man där jag är nu. Aktiv, ambitiös och fruktansvärt galen. Jag har så ont i ögat, det är illrött och pupillen går som en solfjäder på en 60årig överklasstant i Sahara. Men ändå kan jag inte förmå mig att bara lägga mig ned, slå på Scrubs och vila bort skiten. Nej, jag sitter med tre böcker i knäet plus anteckningar och den fjärde boken på nätet och ska härmed fortsätta denna fruktade skit vecka som kommer bli ett helvete.
Dessutom har jag totalt förälskat mig i Radiohead och min period då deras musik strömmar ur mina högtalare är kommen. Balladerna är fantastiska.
Dessutom har jag totalt förälskat mig i Radiohead och min period då deras musik strömmar ur mina högtalare är kommen. Balladerna är fantastiska.
En miljon på banken men ingenting att leva för
En miljon på banken, men ingenting att leva för.
Igår var jag högst upp, imorgon är jag nedanför.
Jag ser inga gnistor slå ifrån min egen glöd.
Jag vill känna med, se mer än jag ser. Något kommer brännas ned.
En miljon på banken, men ingenting att leva för.
In a nutshell
Här har vi Gislaved i ett nötskal. Beviset på vad det är för typ av by jag kommer ifrån - stolt nog. En stor vattenläcka tar veckor att hitta.. Hmm, jag är ingen expert, men om det är en vattenläcka kan ni ju alltid kolla där vattnet sprutar upp på gatan(!?).
