lovilarsson

Jag minns en gång då jag var i de besvärliga tonåren. Eller i början av dem. År 2003, så var påväg in på mitt fjortonde levande år. Då släkten var på besök hemma hos oss, men jag satt nere i källaren. Framför tvn. Och bror min satt i rummet intill vid datorn, som sagt. De besvärliga tonåren då det är ocoolt att hänga med sin familj. Jag minns att hon kom nedför trappan och försökte inleda samtal med oss. Jag minns inte vad jag tittade på, men uppenbarligen var det då mer intressant. Det jag minns var att jag tyckte hon såg lite tjock ut. Hon hade en svart långarmad tröja på sig och jeans. Så man såg hennes former, och magen var lite utbuktande. I första anblick var det lite konstigt att se henne så eftersom hon alltid var så smal. Men när hon började prata och log sitt smittande leende släppte det där och jag minns att jag så gärna ville kunna säga något bra, något smart. Jag ville verkligen det, men jag kände mig bara obekväm, ointressant och blyg. Så som man var.