Sometimes you just have to change
Ja, efter att ha sett att Riley skaffat en, inspirerade det mig också. Så för nu, går jag över till en annan portal. Ni finner mig hädanefter här. Addressen är ju nästan densamma, så det blir nog inte en svår omställning.
Din vän pessimisten
blås din vind ur din tro på att tron i sig själv räcker till. att någon i sig själv kan vara nog. och jag, jag står maktlös inför kärleken igen. man blir ödmjuk inför kraften i rörelsen. om man tror på någonting som du gör. att aldrig någonsin ge upp. om jag hade lite kraft kvar att ge dig. om jag hade lite hjärta att dela med mig. om jag hade lite kärlek så var den till dig. om jag hade lite kraft kvar att ge dig. om jag hade lite hjärta att dela med dig. om jag hade lite kärlek så var den till dig. så var den till dig. säg ditt namn. och din hand den öppnas och sluts. du lever din dröm i ett band, du lever din dröm. och det är då jag önskar agg jag kunde hålla käften. tysta pessimisten, bara vara din vän. en stilla bön om lugn igen. att slippa ta besluten.
Some hatred just have to get out
Min avsmak för människor är sedan gammalt och därför hade jag tänkt yttra mig ännu en gång, ännu en sak som irriterar mig med dessa däggdjur, homo sapiens.
Det är människor som inte hjälper andra. På Facebook finns en grupp för alla MKV-studenter där man kan skriva till varandra, ge och ta feedback gällande skolarbeten och saker man undrar över som är relevant till skolan och utbildningen vi går. Många uppdaterar där dagligen och som den medmänniska man är svarar man på frågor andra har, om man har svaret. Detta gör både jag och alla andra. Men när jag själv skriver en fråga, nej, då tar det jävla me lång tid innan någon svarar. Jag antar att detta är på grund av att jag inte är "en i gänget", för mina klasskompisar och ettorna har beblandat sig ganska väl, därför svarar de på varandra snabbare än vinden, men till mig, nejdå. No help at all. Detta gör mig fruktansvärt irriterad.
Men jag hatar det nästan mer på andra hållet! För ett par veckor sedan såg jag en kvinna med cykel som stirrade nedför trappan dit hon skulle. Eftersom hon hade cykel med sig insåg hon att denna väg skulle vara lite bökig, eftersom det var nedför en trappa på cirka 30-50 trappsteg. Så jag erbjöd mig att hjälpa henne bära ned cykeln, hon sa nej. Så jag frågade ännu en gång, "är du säker? Jag kan bara hålla pakethållaren så går det mycket lättare", hon tackade men sa fortfarande nej. Så då gick jag vidare, oberört och fort nedför trappan. Hon påbörjade sin vandring och det tog inte lång tid förrän hon tappade greppet om cykeln och allt gick åt helvete. Men då var jag redan nere så stannade och tittade upp så att hon märkte det, men gick sedan vidare oberört. Synd för henne då. För hur mycket lättare hade det inte varit om vi bara hjälpte varandra lite grann?
Let the sun wrap its arms around me
Det är helt sjukt. Tjugosju dagar kvar. Det finns så mycket jag ska göra, som jag vill göra, innan jag åker för sommaren. Det känns som om jag kommer flytta för evigt, men det är ju bara för två månader. Ändå känns det som en evighet.
Egentligen borde jag plugga nu och komplettera min tenta. Läraren tyckte inte min metafor var bra nog, så måste skriva om. "Arabs see the West as a cookie with raisins" var tydligen alldeles för bokstavligt. Men det var ju inte riktigt så jag menade. Jaja, klaga hit & klaga dit. Skriva ska jag göra i alla fall.
Två månader går fort, väldigt fort. Klarar man inte två månader, då klarar man ingenting.
Egentligen borde jag plugga nu och komplettera min tenta. Läraren tyckte inte min metafor var bra nog, så måste skriva om. "Arabs see the West as a cookie with raisins" var tydligen alldeles för bokstavligt. Men det var ju inte riktigt så jag menade. Jaja, klaga hit & klaga dit. Skriva ska jag göra i alla fall.
I do believe it's true,
That there are roads left in both of our shoes.
But if the silence takes you,
Then I hope it takes me too.
So brown eyes I'll hold you near,
Cause you're the only song I want to hear;
A melody softly soaring through my atmosphere.
När jag vaknade upp under himmelen kände jag värmen av din kind
Igår vaknade jag upp till Gyllene Tider, ett band som jag aldrig riktigt varit inne i eller tyckt om särskilt mycket. Men i rättan tid kan de vara de bästa band som någonsin funnits - typ.
När man tittar mot solen och lyssnar till dem så kan jag inte undgå att tänka på Tylösands strand. Glass. Volleyboll. Bad. Skratt. Grillning. Måndagsklubben. Bull's. Vin. Cigg. Solnedgångarna. Fiesta. Trapphäng. Löljiga tjejbråk. Ta på dig den röda jumpern baby. Shopping. Promenader.
När man tittar mot solen och lyssnar till dem så kan jag inte undgå att tänka på Tylösands strand. Glass. Volleyboll. Bad. Skratt. Grillning. Måndagsklubben. Bull's. Vin. Cigg. Solnedgångarna. Fiesta. Trapphäng. Löljiga tjejbråk. Ta på dig den röda jumpern baby. Shopping. Promenader.
Och allt det där som hör en sommar i Halmstad till. Jag saknar alla de sakerna jag räknade upp och de kommer vara minnen jag kommer hålla nära hjärtat, väldigt kärt.
jag är
jag är ledsen. jag är glad. jag är trött. jag är stressad. jag är på g. jag är tvungen. jag är deppig. jag är hyperaktiv. jag är illamående. jag är upphetsad. jag är störande. jag är förbannad. jag är villkorslös. jag är sentimental. jag är nostalgisk. jag är förväntansfull. jag är hänsynslös. jag är naiv. jag är överväldigad. jag är brunstig. jag är efterhängsen. jag är hungrig. jag är mätt. jag är pigg. jag är trogen. jag är patetisk. jag är väl allt på en gång kan man säga.
Moments that speaks for themselves
Scaring me to death
Ja, vilken meningslös blogg detta har varit på sistone. Men jag har helt enkelt varit upptagen med annat. Sådana saker som jag inte delar av mig publikt. Inte helt och hållet i alla fall. Det har mest varit sex, musik och våld - som Kent skulle ha sagt det.
Nä, men nu ska jag inte dumma mig. 43 dagar kvar i Svealand. Sedan bär det av till H to the ong to the Kong. Dessutom fick jag idag veta att jag kommer dra över en sväng till Tokyo också, ni vet, bara sådär. Bara för att jag vill. Bara för att jag kan.
Men, för att uppdatera er just nu av vad som händer i mitt liv, såsom man gör i bloggar, så väntar jag nu på att jag ska tröttna på den underbara musik jag just nu lyssnar på(vilket jag aldrig kommer göra) och sedan dra vidare till gatan där månen bor. Därifrån ska jag dra vidare till Krossade Drömmar, eller Broken Dreams om man så vill, för att äta riktigt, jävla, fittigt god mat. Tungt liv? Njae, det skulle jag nog inte påstå. Svälten jag orsakat mig själv är väl det jobbigaste just nu, annars flyter det som en våg över djupt vatten. Riktigt jämt och fint det vill säga.
ES&TMZ
- Jade,
- Alexander..
- Do you remember that day you fell out of my window?
- I sure do, you came out jumping out after me.
- Well, you fell on the concrete and nearly broke your ass and you were bleeding all over the place and I rushed you over to the hospital, do you remember that?
- Yes I do.
- Well, there's something I never told you about that day..
- What didn't you tell me?
- While you were sitting in the backseat smoking your cigarette you thought was gonna be your last,
- Ah ah haha
- I was falling deep, deeply in love with you.
- Ah ah haha
- And I never told you until just now...
- Aw, LOVE!
- Jade,
- Alexander..
- Do you remember that day you fell out of my window?
- I sure do, you came out jumping out after me.
- Well, you fell on the concrete and nearly broke your ass and you were bleeding all over the place and I rushed you over to the hospital, do you remember that?
- Yes I do.
- Well, there's something I never told you about that day..
- What didn't you tell me?
- While you were sitting in the backseat smoking your cigarette you thought was gonna be your last,
- Ah ah haha
- I was falling deep, deeply in love with you.
- Ah ah haha
- And I never told you until just now...
- Aw, LOVE!
I'm just wasting time away
drifting, drifting, drifting. 45 dagar.
Nattliga idéer
Kom på en sak nu när jag var på väg hem. Det där med att toffla. Det är väl inte så pjåkigt ändå? Jag har alltid, alltid, varit totalt anti allt som har med suck-ups och toffling att göra. Men så slog det mig nu plötsligt att toffling är ju faktiskt en väldigt bra grej, en positiv sak där man verkligen kan inse hur bra man har det.
Om det så gäller pojk/flickvän som med vänner. Det är många gånger man egentligen vill dra ut med vännerna, ösa och visa världen vad man går för, men vännerna vill egentligen inte riktigt samma sak. De vill ha en ICA kvantum godispåse, sitta inne och titta på vilket skitprogram som än går på tv. Och man blir alltid lite bitter när det händer. Men, så idag, som en blixt från en klar himmel, insåg jag att det är ju exakt där jag vill vara. Även om det inte är exakt så som jag ville ha kvällen eller hade tänkt mig den, så är det exakt det sällskapet jag ville ha. Och jag blir aldrig besviken. De är mina vänner, fantastiska sådana.
Så när jag tänker efter så dissar jag vissa vänner för att vara med andra, så för de där första vännerna är jag ju rent tekniskt "en toffel" för mina andra vänner. Vilket innebär att om man stannar inne eller går hem tidigt för att spendera tid med pojk/flickvännen spelar det ingen roll, man träffar de man vill träffa. Känns det bra, så känns det bra. Och man får trots allt träffa de vännerna man ville från början. Win - win.
Men detta är ju bara jag och mina tankar...
I'm a sucker for love
These are crazy days, but they make me shine
Jag vill rocka, ösa, festa, dansa, hoppa, röja så jävla hårt till detta fantastiska band. Och det kommer jag göra ikväll också, fast utan Oasis då.
There is something in my mind
Jag har alltid sett mig själv, och alltid egentligen varit, något av en ensamvarg. Att vara beroende av andra är ingenting jag värderar hos mig själv, eller hos andra för den delen. Det finns ingest fascinerande över det. Men den senaste tiden har jag umgåtts mer eller mindre dygnet runt med ett par människor som antagligen vet mer om mig nu än vad jag vet om mig själv. Detta sällskap har jag dock värderat väldigt högt.
Därför ska det nu bli intressant att se hur helgen kommer att gå när alla dem är hemma i sina hemstäder och jag, ensam kvar i Bolanche. Varför åkte inte jag hem då? Jo, för att jag inte hade en tanke på det.
Nu har jag i alla fall lyxat till det såhär innan helgen lite grann, för jag kände att idag är det dags. Rotfruktsgratäng med bearnaisesås, majs med smör och salt stod på matschemat. Satt som en smäck och fyllde min mage till bredden.
Dessutom vart jag på systemet idag utifall att några festligheter ska utövas under helgens gång och därmed unnade jag mig(som jag gör varje månad) ett par av Englands finaste - Boddingtons Pub Ale.
Detta fantastiska munknull till öl ska nu avnjutas i anda, och med inspiration av Riley, till V for Vendetta endast för att filmen är alldeles, alldeles utmärkt och sublim.
You ain't a beauty, but hey, You're alright
It's a town full of losers, and I'm pulling out here to win. 51 dagar.
