lovilarsson

Denna helgen har varit mercyless. Det är nog allt jag kan säga. Fredagen var en kväll jag snabbt skulle glömma. Igår morse var det mycket som var blurrigt och oförståeligt. Till exempel hade jag tappat bort min bettskena. Min bettskena. Det vill säga den som jag på fredagsnatten satte in i munnen som vanligt innan jag skulle sova, men på morgonen var den spårlöst borta. Jag hittade den inte förrän för en timma sedan. Då hittade jag den fastklistrad på väggen. På väggen. Min bettskena. Ja, det var lite vidrigt tycker jag allt och jag tror det är bra att jag inte vet hur den hamnade där. Nej usch, det var en jobbig fredag. Värt var det för det jag minns var roligt. Dock skrämde jag ännu en gång bort en kille som jag inte vill skrämma bort. Men men, vad ska jag göra åt det nu? Skit samma. Är han så känslig för en komplimang får han la vara det då.

I alla fall, lördagen var allt annat än god. Mitt illamående gick inte över förrän sent den kvällen och jag tror lika mycket vatten som rinner i Niagarafallen rann ner min strupe den dagen. Ändå tog jag tag i mig själv och åkte iväg och såg på film och sedan vidare därifrån.
Kom hem för några timmar sedan och herregud säger jag bara.

Jag är så sliten, jag är helt körd likförbannat vill jag bara ha meeeeeeeer av alltihop. Jag vill ha helg hela veckan. Eller ja, alkoholen kommer jag nog stå över ett tag. Tanken på ett glas vin sätter en klump i min hals. Och när jag inte kan dricka vin så är det något fel.

O'boy Dark däremot rinner ner som, ja, o'boy! Och är också någonting jag bara vill ha meeeer av! Jag har inte druckit o'boy sedan mellanstadiet på ett ungefär. Har inte velat, inte haft lust eller sug. Men så kom det O'boy dark occh herregud, det smakar himmelsk! Vilken kakaosmak det är. För en sann chokladälskare är det helt fantastiskt. Den kommer nog vara farlig hädanefter!

Virrar jag just nu? Jag vet inte. Jag har märkt att jag blivit lite virrig den senaste tiden och att jag inte riktigt vet vad. Men men, med tiden kommer klarhet så vi satsar på att lämna det till ödet!

Förstår att ni saknat min musik de senaste dagarna(aight?) och då kommer en oerhört bra låt.

Snow Patrol - Just Say Yes

Jag älskar doften av guld... Mmmm, känner ni? Vilken arom! Jag vet inte om det är guldet som talar och jag på riktigt bara är en fet golddigger, men jag börjar tycka Markus Hellner är riktigt snygg. Jävligt snygg faktiskt. Vilket leende. Vilken kropp. Mmm, jag kan bara gissa på vad som döljer sig under dräkten men jag tror inte det är någonting att klaga på!
Nej, den killen har nog inte så svårt att få ligg just nu. På grund av detta tycker jag dagens låt är klockren!

Men nu ska jag packa det sista sedan sova som ett barn för imorgon drar jag norr igen! Ses snart igen syd-Sverige!

Queen - We Are The Champions

"Jag håller på att skratta så jag gråter. Star Pilots. Detta fenomen som kallas framgångsrik svensk musikgrupp. Men inser ni hur rolig denna gruppen är? Det började med att jag irriterade mig utav bara helvete på dem, och det gör jag fortfarande, men nu har jag förstått komiken i det de gör. För det första är de rip-offs på Brandsta City Släckers, hallå, män i brandmänskostymer? De är brandmän som upptäckte musiken - star pilots är piloter med samma bakgrund..."

Så började jag dagens inlägg precis innan klockan 21 ikväll. Sedan började House och efter det pratade jag 2.43 timmar med T i telefon, så jag kom av mig på vad jag skulle skriva.

Meningen med inlägget var i alla fall mitt hat mot Star Pilots och denna reklamen som jag tyckte var enormt rolig! Just för att den var så konstig, krånglig och snabb! Enjoy!

Mina tåg blev inställda, tillslut. Men som tur är bestämde jag mig för att boka om resan till imorgon innan de ställdes in. Så några extra utgifter eller spillda pengar blev det inte! Och när jag sitter här och har tryckt i mig en tallrik porterstek och tittat på Wallander - Cellisten så kan jag nog inte må mycket bättre! Jag ångrar definitivt inte att jag är hemma en extra dag. Kan vara skönt att få lite mer lyx i tillvaron innan jag åker tillbaka till fattigdomen. Eftersom bidraget inte kommer förrän på torsdag är det nog väldigt nödvändigt att jag är hemma.

Det enda dåliga är väl att jag är lite uttråkad. Jag skulle kunna vara mycket mer produktiv, men jag vet inte vad jag ska hitta på? Dessutom känner jag lite värk i ryggen från afrodansen igår. Konstigt nog känner jag ingenting i rumpan och benen, utan i ryggen. Min rygg måste vara väldigt otränad om jag får träningsvärk utan att man använder ryggen under själva träningen. Ja, det måste nog vara jävligt illa! Borde komma ihåg att göra någonting åt det.

Det enda dåliga med denna låten är att Nelly Furtado är med. Men den går ändå.

James Morrison ft. Nelly Furtado - Broken Strings

Än så länge har jag varit fem timmar försenad hem. Missat J som jag skulle träffa innan han flög över halva jordklotet, honom missade jag och får inte träffa på jag-vet-inte-hur-länge. Jaja, det blir kul för honom och vi hörs ju av ändå!
Idag har jag dock hållt på med massa hela dagen känns det som för den har gått otroligt fort och min sömnbrist är väldigt påtaglig. Vaknade imorse vid halv elva efter en natt i min egna säng. Den är ju alldeles fantastisk! Och det var en himmelsk sömn jag fick. Åt en gudomlig frukost innehållande ägg, bagel, juice och té. Sådan lyx jag aldrig unnar mig själv utan bara får när jag är hemma.
Sedan var det 1års kalas som gällde och vår älskade T har aldrig varit så söt. Hon såg ut som flickan på "solstickan". Med ljust lockigt hår och en röd rosett på, en marinblå- och vitrandig klänning med svarta strumpbyxor och svarta lackskor var hon urgullig! Fick en sockerkick utöver det mänskliga måttet. Muffins, chocolate chip cookies, negerbollar, cornflakeskakor, dumlekakor - till förfika. Sedan var det glass, maränger, strössel, chocolate chips, chokladsås och grädde på det. När jag blev så törstig som jag blev var jag så smart att dricka saft... Eller ja, det kanske inte var det smartaste. Ett glas saltvatten hade nog varit det rätta vid den tidpunkten!

Efter kalaset åkte vi hem och badade en välbehövlig och efterlängtad bastu. Och när vi ändå var på lyxstigen i matväg plockade vi med oss thaimat hem från Blue Thai - wunderbar!

Nu sitter jag här efter att jag klämt i mig allt det där(och lite morötter med dipp) och njuter av Bob Dylan. Tror inte jag kan avsluta denna dag på ett bättre sätt. Imorgon blir det, förhoppningsvis, lite färgning av håret och planering av saker och plagg jag ska släpa upp med mig till Borlänge. Tackar Gud för att jag höll mig till min packningslista(och glömde massa saker) så att den knappt är halvfull.

Jaja, nu ska jag sluta babbla om ingenting. Lyssna på Dylan istället!

Bob Dylan - Mr Tambourine Man

Berättade jag förresten att min mamma gett upp? Jag har under några år försökt få henne att inse att jag inte är lik henne utan att jag är mer lik min mormor. Mitt desperata försök att vara lik någon i familjen har nu lyckats. Mamma håller med, hon går med på att jag är lite lik mormor.


Jag har i alla fall hennes kinder och haka. Alltid något!

Jag vet inte om detta är för internt inom familjen eller inte, men jag älskar det och tycker det är fantastiskt roligt!

"Hei Gunnar,
Datorn är översättning mjukvaran. I TRY skrev ett brev till dig för det här programmet måste du förhoppningsvis kommer att lyckas. Denna maskin TUTAA PÅGÅENDE TILL MIG överraskningar.

Ninan MALE installerat program EILEN.MEILLÄ PÅ FESTVALEN MÅNAD. IDAG Kirsti DOTTERFÖRETAG Nora, MEET 24 år. I morgon har vi varit gifta 58 år. OCH 5 PV TIMO fylla 55 år. ÄNNU DAG 28 NINA 28. I går hade jag kaffe MEILLME GAMMAL SOM skick. TIMO på drygt ett fat. EN CYKEL kollapsade i juli förra året, och hip bröt (höft bryta). SE har inte förbättrats ordentligt. Läkaren föreslår TEKONIVELTÄ (konstgjord led). Det är lite roligt när mellan finska ord. Tydligen MOTOR NR PORTION ALLA Kääntää.. NEJ tillbaka åtminstone meningen är fel. COMPUTER inte förstår eftersom det är det finska ordet.

Jag skulle välja dåliga ord i datorn inte kan översätta. Synd KATJAN sjukdom. Känn hjälplös bara när det händer..vi hoppas att allt går bra och att AMANDA få en trevlig baby..NÄR NINA var igår flicka härifrån, TORA BE hela tiden äger rum.

TYTTÖ (flicka) skrattade och log för mig. Jag är så snygg att många av skratta högt när hon ser mig. Vi vill att du NICE våren. Maj ÄN vi ibland träffas.. Livet är fullt av överraskningar. Med vänliga hälsningar, Thora OCH Mauri"


Ja, vi uppskattar ju självklart att våra finska släktingar försöker hålla kontakten genom att höra av sig, men jag skulle så gärna velat se min 87åriga morfars ansiktsuttryck när han första gången läste detta brev han fick hem i brevlådan. Men det där med översättningsfunktioner är ju inte alltid det bästa. Det lär vi oss nu!
Att en cykel kollapsade i juli förra året är ju bra att veta, dessutom kan de nu själva bekräfta att Amandas baby är väldigt trevlig eftersom de träffat henne.

Det är även samma baby jag åker hem imorgon för att träffa. Med min familj då självklart. För tidigt på lördagmorgon åker bror min till Vancouver för lite OS, sedan drar han ner mot Seattle tror jag allt och kör sin roadtrip genom USA. - Avunsjuk? Nej, inte alls. Känns skönt att sitta i Borlänge med 127:- på kontot och bara äta mackor med philadelphia.
Nej, allt jag vill göra nu är att sätta mig på nästa flyg till New York för shopping, relaxing och njutning i högsta grad. Min hud skulle i och för sig behöva lite solsken, men NY är alltid NY. Väljer lätt en kall och risig vecka i kylan än en varm vecka i Grekland.

Nej, nu ska jag vara produktiv och packa väskan jag ska släpa med mig hemåt. Planeringen lyder att den inte ens ska vara halvfull eftersom jag ska släpa med mig massa saker upp hit sedan, men det är som sagt bara planeringen. Hur det blir i verkligheten är en annan femma.

The Beatles - Helter Skelter

Så, nu har pedanten-Lovisa fått sitt utspel. Jag har rensat, dammsugit, tvättat dörrar, golv och sminkborstar. Toaletten är gjort sedan igår så nu känner jag mig nöjd. Som alltid har jag fönstret öppet när jag städar eftersom det är lika bra att vädra också, men nu har jag också lärt mig att tända en rökelse under tiden. Mmm, det sprids en otroligt härlig doft!

Så jag känner mig nöjd.
Nu däremot ska jag njuta av serie-tisdagen. Den dagen som är bäst i serie-väg. Senaste How I Met Your Mother, House, 24 och Gossip Girl. GG har i och för sig inte börjat än, men det kommer det också! Så nu ska jag njuta av HIMYM, sedan ska jag till skolan för att fixa brev, sedan JF-möte och efter det hem och titta på resten av serierna. Feels good! Är helnöjd, än så länge i alla fall.

John Lennon - Woman

Denna dag började ju i hårdrockens tecken, utan tvekan. Men blandad som jag är avslutar jag denna dagen, som varit ganska dålig, med en fantastiskt (smörig) låt.
Jag tycker i princip aldrig om sångerskor. Det är inte min grej. Men vissa kan man ju bara inte ignorera. Speciellt inte när de låter såhär!

Mariah Carey - Hero


And then a hero comes along
With the strength to carry on
And you cast your fears aside
And you know you can survive
So when you feel like hope is gone
Look inside you and be strong
And you'll finally see the truth
That a hero lies in you

... by the wicked ways of love.

Världens sjukaste grej har precis hänt. Hittade en gammal bekant på facebook som jag säkert inte har pratat med sedan vi gick på mellastadiet. Och den chocken jag fick när jag fick se hur han ser ut nu för tiden är stor. Det var säkert mer än en timma sedan och den har fortfarande inte släppt. Han ser ut som Robert Pattinson. Jag skojar inte, han ser tamefan ut som Edward Cullen. Det är helt sjukt! Jag finner inte ens ord att beskriva denna likhet. Eller det chocktillstånd jag just nu befinner mig i.

Denna dag kommer i alla fall definitivt gå i Led Zeppelins tecken. Det är synd att de är så bortglömda som de faktiskt är. De har skapat så otroligt mycket fantastiskt. Och Jimmy Page. Denna gudagåva på gitarr. Hade jag inte vetat bättre hade jag trott att han på riktigt var sinnessjuk och låg inne på ett mentalsjukhus. Här kan ni lyssna på Led Zeppelin - Heartbreaker, eftersom det gitarrsolot är helt galet. Kan inte länka klippet på grund av "inaktivering på begäran".

Nils Löfgren(han heter egentligen lofgren, men han har svenskt påbrå så då kör vi på svensk stavning också!) är en annan musiker som är helt otrolig. Och hans gitarr i denna låten slutar aldrig att imponera på mig;
Nils Lofgren - Keith Don't Go

Igår nynnade jag med i en Tokio Hotel låt. Tokio Hotel folket... Det värsta var att jag inte kom på det förrän en lång tid efteråt. Idag började jag dagen med att lyssna på emo. Emo folket... Jag är beredd att skylla bort alla dessa underliga händelser på den förkylning jag just nu strider emot.
Det är jag dock inte om den metal jag lyssnar på just nu. Jag gillar det fortfarande, det är väldigt peppande och härligt att lyssna på. När jag sitter här och lyssnar på det påminner det mig om den gången under vintern 2006 då jag var ganska på lyset. Jag tror att det var på tomtefesten eller något sådant, utanför parken var jag i alla fall då jag träffade skolprästen som stod och sålde korv. Den var den prästen som hade jättemycket skägg och alltid svarta kläder på sig. Hur det kom sig att jag började prata med honom minns jag inte, men vi disskuterade ganska ingående om tro och metal-musik. Han berättade att han tycker mycket om musik och hårdare, metal liknande musik. Det tyckte jag var lite underligt eftersom den mesta metalen är djävuls-inspirerad (eller vad man ska säga). Men denna prästen var något utöver det vanliga, han var mycket vis tycker jag. Jag minns hans citat; "Jag förstår inte det där. Det spelar större roll, det handlar om trummor. Hur hårt ska du slå på en trumma för att få det okristet?". Bra prällen, bra!
Han höll dessutom med mig att det är lite udda att julens fönsterstjärnor hänger med toppen neråt. Det ser väldigt pentagrams-aktigt ut. Jag gillade den där prästen.

För ett par dagar sedan höll jag ännu en gång på att driva mig till vansinne då jag inte kom på vilken bön det var man lärde sig till konfirmationen. Det var Fader Vår och en till som jag inte mindes namnet på. Därför gick jag in på svenskakyrkan.se för att se efter om jag kunde hitta den. Jag gjorde det och det var ju så klart Trosbekännelsen vi lärde oss!
I alla fall kom jag över kyrkans bönewebbplats och jag trodde aldrig jag skulle säga detta, men har ni sett denna hemsida? Den är verkligen skitsnygg! Jag blev helt chockad över hur bra gjord den är. Kolla in här om ni känner för det; svenskakyrkan.se/be/

Varför jag älskar Liam Gallagher. Jag älskar också hur de vinklar en eventuell fight mellan Liam och Robbie Williams - klockrent!

Sådär, nu är mina fingrar näst intill oigenkännliga. Eller det är de väl, men de har knappt någon känsel i alla fall. Satt och sydde för hand i fyra och en halv timma(!!) och ändå var allt jag gjorde att sy fast fyra bokstäver på mitt overall-ben. Det tog väldigt lång tid och tog väldigt mycket energi. Men nu är det gjort och jag är nöjd! Den är inte snygg, men det är heller inte meningen att det ska vara snyggt - det ska vara personligt. Det är mitt motto. Eller så är det min bortförklaring för att den är så pass ful.

Gick till biblioteket innan för att plocka upp den bok jag reserverade förra veckan. Hade de boken? - Självklart inte. De skulle få in den 15 februari så måste dit då igen för att plocka upp den. Jag vill verkligen läsa den. Hade sett fram emot en lugn kväll med läsning och té men icke.
Pakistaniern som satt i informationsdisken verkade helt chockad över mitt val av bok också. Jag försöker få tag i Björn Ranelid - Kvinnan är första könet för att den handlar om hans livs första kärlek och tiden då han hade sjukdomen. Pakistaniern vågade inte riktigt säga "schönet" utan sa "ckönet" istället. Tror faktiskt han blev lite generad och sa fel med flit.
I alla fall så lånade jag en annan Björn Ranelid bok så länge, bara för att ha någonting att läsa. Så den ska jag lägga mig och läsa nu. Andra hands boken. Rest boken. Nej, jag ska inte vara negativ. Den kan vara bra ändå!


Hittade en skön gammal goding för ett tag sedan, och här är den nu! Förstår inte hur jag kunnat glömma att den existerar.

The Bravery - Fearless

Jag har aldrig tyckt om att åka buss. Har alltid fått lite ångest, lite kallsvettningar när jag står där på hållplatsen och väntar på att det där gigantiska, brummande metallmonstret ska komma och ta mig till fånga. Kanske är det så för att jag alltid tror att bussen ska välta i en skarp sväng. Eller så är det för att jag verkligen avskyr busschaufförer. Första och enda gången jag skrattat åt en busschaffis var när jag upptäckte att deras förarsäte sitter på fjädrar som gör att de håller balansen på när de åker över gupp.
Det var enda gången och jag har aldrig varit i närheten av att skratta åt en chaffis igen. Jag hatar dem.
Som ni kanske läst hade jag en jobbig bussituation en måndag morgon för någon vecka sedan och idag hade jag en till. Inte på samma sätt men jag kände att ilskan började bubbla som en kolsyrad dricka inom mig.

Jag såg att det stod tre bussar på rad, 601, 602 och 603 som jag skulle med. Jag ser att dörren är öppen. Jag ser att han är påväg att åka så jag söker ögonkontakt med chaffisen och han ser mig. Han stänger dörren. Jag står precis utanför som ett jävla fån och tittar på honom genom dörrglaset. Han vrider bort huvudet och åker bort. Jag ser att de i busskuren står och tittar på mig som om jag antingen var en idiot eller som att de hånade mig. Själv står jag som ett frågetecken. Lite längre bort kommer en dam med rullator som vinkar åt chaffisen - han kör in mot sidan igen. Jag blir sur och börjar snabbgå mot bussen för att jag ska tamefan med. Då ser jag att han stänger första dörren och bara öppnar den andra, där man ska kliva av.
Men min frustration går inte att ha i koppel så jag går tamefan in där bak i alla fall. Går fram för att dra busskortet, han tittar på mig och säger med strängd och hård röst, "DU ska gå in här fram, Du ska ALDRIG gå in där bak!". Först bara står jag där och tittar på honom sen säger jag "men du stängde ju dörren rakt i ansiktet på mig och åkte iväg!". Han blir helt stum. Och jag står kvar. Jag väntar på ett svar. Sedan säger jag bara "jaja, då vet jag det till nästa gång".
Sedan gjorde jag något jag ångrar, jag himlade med ögonen mot honom. Fan, det hade varit så klockrent om jag bara hade gått därifrån. Istället såg jag ut som en fjortis och himlade med ögonen.

Jaja, det var min dag! Lyckan varade länge! Nu ska jag dricka mitt té och sedan ska jag snabbt iväg för att ha sykväll på kåren!

Jag känner att jag måste klargöra vissa saker efter att jag fått kommentarer om mitt väldigt långa inlägg om vad som hänt de senaste två åren.

Bland annat var det T som bad om ursäkt för att hon tycker att hon inte förstått situationen. Och när du skriver "en bra vän skulle kunnat det" så blir jag lite arg på dig för att det gör ont i hjärtat när du säger så.
Du och alla mina älskade vänner har gjort sin del i att få mig att må bra. Precis så som ni har hanterat situationen, precis såsom ni skrattat, såsom vi pratat, såsom vi umgåtts har varit precis rätt medicin. Det är precis det jag har behövt. Och jag är så otroligt glad att ni fick mig att må så bra i en tid som var så svår. Jag är så otroligt glad att ni är precis så som ni är.

De jag talar om vet vilka ni är, eller det hoppas jag innerligt i alla fall, och ni kommer troligtvis vara de bästa vännerna jag någonsin kommer att ha i livet. Ni är helt fantastiska och jag älskar er av hela mitt hjärta, det kommer jag alltid göra. För ni har gett mig ert stöd på ert speciella sätt och jag är oerhört tacksam för att jag lärt känna er. Jag vet inte ens vad jag gjort för att förtjäna det. Men ni kommer alltid vara de bästa vännerna jag någonsin haft.

Och ni ska veta att även om jag är sämst på att höra av mig, så finns jag alltid här för er såsom ni funnits där för mig. Ni kan ringa mig när som helst på dygnet och ni kan komma och knacka på min dörr utan förvarning, ni är alltid välkomna. Vart jag än är och vart ni än är även om vi är 90 gamla med rullatorer så finns jag här.

En euforisk känsla sprider sig igenom hela min kropp, ut i varenda tåspets och ut i varenda fingertopp. Jag skakar till och med lite lätt på händerna. Imorgon är dagen då jag kommer vara uppe omänskligt tidigt igen, men för en gångs skull gör det ingenting! För imorgon ska jag på ett seminarie som jag faktiskt vill gå på. Trots att jag inte har en aning om vad det handlar om. För det seminariet hålls av ett helt annat program, helt nya stuider, helt nya människor och ett helt nytt perspektiv. Jag hoppas bara att min glädje över detta bytet inte slår bakhåll på mig nu, för om jag universum rätt brukar det ge mig någonting positivt och sedan någonting negativt igen. Någonting som slår ner hela drömmen jag precis byggt upp. Men nu jävlar säger jag bara, nothing can stop me now.

Jag är så glad att jag till och med är glad över att jag ska städa idag. Jag kan inte sluta le. Jag kan verkligen inte det. Jag ska vika och stryka tvätt, men det gör mig ingenting. I och för sig är det dags med tanke på att mina trosor hänger lite runt om i lägenheten på tork eftersom tvättiden aldrig räcker till, men jag gillar det ändå. För idag är jag glad. Idag är en bra dag. Idag ska ingenting få ner mig.

Jag twittrade såhär imorse; börjar dagen med Lovers In Japan/Reign of Love och jag känner att den kommer bli bra!
Och tre timmar senare ringer studievägledaren och säger att jag ska börja redan imorgon trots att jag officiellt inte är antagen till programmet, men jag kommer bli så det är bara till att sluta ödsla tid och köra på direkt!

Därför är detta utan tvekan dagens låt, dagens pepp och dagens eufori.


Coldplay - Lovers In Japan

Ett av mina starkaste minnen av livet är faktiskt denna låten. Jag minns så väl när jag hörde den första gången. Jag minns så väl de allra första gångerna jag hörde den. Första gången satt jag vid datorn och och hörde den på MTV i rummet bredvid. Jag sprang till tvn efter första refrängen. Jag sprang även till tvn då jag var hemma hos en kompis och hörde den i andra sidan av huset, ropade på mina vänner att komma och lyssna på den för att låten var så fantastisk. Och videon var så vacker.

Den och albumet X & Y kom år 2005, samma år jag började gymnasiet. Jag blev så inne i Coldplay att jag gick runt med två svarta streck på min vänstra hand de första veckorna, bara för att Chris Martin alltid hade det när han uppträdde med bandet. Och om jag minns rätt så kan man till och med se det på skolkortet från ettan.

Men de har hängt med mig sedan dess, de är fortfarande lika bra och håller mig i ett järngrepp. Jag älskar verkligen musiken. Och denna texten är precis så jag tänker och resonerar. Den är verkligen jag.

Låten är Speed of Sound med Coldplay och videon är helt underbart suverän. Jag älskar skakningarna med kameran, Chris Martins kroppspråk, ljuset, ljudet och ja. Allt med denna låt är helt enkelt klockrent! Tyvärr kan man inte bädda in den i bloggen, så det finns på en länk Här! Lyssna och njut!

Här följer ett långt inlägg om allt det som tyngt mig de senaste två åren. De händelser som präglat det liv jag just nu lever. Allt det som jag inte ville uppleva, allt det jag inte ville veta av. Jag måste rensa hjärnan från dessa tankar, men jag vill inte radera dem. För at gå vidare känner jag att jag måste skriva av mig alltihop. Detta är absolut inget roligt inlägg, bara ett nödvändigt.

Allt som allt började det väl i oktober 2007. Då D dog. Han jag inte kan nämna. Han som bara blev 16 år. Pojken vars hjärtslag slutade att slå när jag stod bredvid honom. Jag såg honom krampa så hårt att armarna började bli blåslagna. Han vars bröst jag förtvivlat började banka på och smeka för att få igång blodcirkulationen. För att få hjärtat att börja slå igen. Det var nog det mest skrämmande ögonblicket jag haft i hela mitt liv.

Och sedan under en helt vanlig dag, den 30 maj för att vara exakt, vändes allt helt upp-och-ner. Jag kan fortfarande inte förstå att ett samtal kunde göra så mycket. En så liten sak kunde växa sig så stor, en tumör.
Det året jag väntat på de senaste 6 åren hade äntligen kommit och skulle bli det bästa någonsin. Men det visade sig vara något helt annat. Istället för att fira studenten, friheten och allt det som kommer på sommaren blev min sommar en instängd, deprimerande och frustrerande sommar. Sommaren 2008. I slutet på juni fick vi fler samtal, om en annan person. Morfar låg på hjärtintensiven. Samtidigt som allting höll på att förändras till allt annat än det goda fick vi en liten ljusglimt. Den visade sig också hålla på att raseras när fostret inte utvecklade sig på det sättet den skulle. I veckor av ängslan och ovetande började det bli tungt att bära för hela min familj.

Vi åkte till Västervik för att träffa henne, hälsa på och visa vårt stöd. Jag är den första som brister i gråt. Det är jag första gången någonsin besökt ett sjukhus. Och när vi kommer in på rummet sitter hon med sladdar i armvecken. Utanför går gamlingar omkring. De ligger i sängar i korridoren - de är överallt. Jag kände bara att nej, här ska hon inte vara. Det är inte meningen att det ska gå till såhär.
När vi sätter oss ner lutar hon sig fram och lägger en hand på mitt lår, tittar mig rakt in i ögonen och säger "grattis till studenten". Det var då det brast för mig. Jag bara tittade på henne, ställde mig upp och gick därifrån. Mitt samvete höll på att ta kål på mig. Jag tänkte att jag ska inte få henne att må sämre. Jag ska inte gråta. Jag ska inte, ska inte, ska inte. Och det första jag gör är att gråta.

I slutet på den sommaren verkade allting gå bättre. Fostret verkade klara sig och morfar fick komma hem utan några permanenta skador. Sedan kom ännu ett samtal. Hon hade också fått en hjärtinfarkt. Hon klarade sig med nöd och näppe. Men lyckan var total. Hon klarade sig trots allt.
Sedan flöt allt på ganska bra ända fram till november (om jag minns rätt) då hon fick operationen. Den gick jättebra och cancern var helt borta. Det var i alla fall vad läkarna sa. Men såhär i efterhand måste det vara omöjligt att det var så. Det finns inte en chans att det kan gå så fort som det gick efter detta. Eller vad vet jag? Jag är ingen läkare, men jag har inget förtroende i systemet så jag vägrar tro på det.
I alla fall så verkade allting gå bra. Syrran var gravid. Hon undkom cancern, Morfar överlevde och fortsatte som vanligt och någonstans häromkring fick min bror blodförgiftning - men undkom det också och allt gick bra.

Sedan kom december-månad. Den månad jag längtat efter i nästan ett helt år, då vi skulle åka till USA och hela familjen skulle umgås tillsammans med Hajney-familjen(syrrans pojkväns familj) och alla de släktingarna. Denna resa skulle avgå den 20 december men innan dess hann det hända en del saker.
Jag vill minnas att det var någongång vid den 4:e då vi fick ännu ett samtal. Detta glömmer jag nog aldrig. En vanlig kväll då jag lyssnar på musik och tar det lugnt, ringer telefonen. Jag svarar och hör en ganska darrande röst på andra sidan linjen, han frågar efter min pappa. Jag hör att någonting är fel men ville hålla masken och huvudet rakt - av någon anledning. Min pappa var inte hemma så jag räcker över telefonen till min mamma i köket. Jag vågade inte stå kvar och lyssna, men vågar inte gå iväg heller så ställer mig i hallen. Jag hör några snabba ord. Korta "hm" och "aa". Då klampar pappa in genom dörren och pratar som vanligt med någon utlänning på mobilen och han ser min hållning och blick direkt och lägger på mobilen. Jag säger att Fredrick har ringt och han pratar med mamma nu. Han rusar in i köket. Då går jag sakta bort mot mitt rum, för jag hör ändå dit vad de säger. Detta var troligtvis det smartaste jag kunde göra för jag hörde mycket väl vad det var som pågick. Det förtvivlade skriket som kom ur min mammas mun är någonting som ingen någonsin borde höra. Gråten mixas med förtvivlade "nej" och skrik. Sedan hör jag bara "det finns ingenting mer läkarna kan göra, hon kommer att dö". Sedan vet jag inte vad som händer riktigt förutom att jag plötsligt sitter med mammas armar om mig och hon viskar i mitt öra medan vi båda brister.

Sedan närmar sig dagen då vi ska åka iväg och ingen känner väl sig så peppad, men vi måste ta oss igenom det. Det är trots allt jul och vi ska vara tillsammans. Jag tror att den resan var väldigt bra för oss. Den 18:e, vill jag minnas, får vi dock ett ganska gott samtal. Hon och han har gift sig. Fort och utan några större arrangemang var de gifta. I samma veva får vi veta att morfar har prostatacancer också.

Efter att vi kom hem var det nog de jobbigaste månaderna någonsin. Alla bara gick och grät. Alla tittade på en med den blicken som jag blir förbannad på. De tittade ner på en på något sätt och man kände ömkan skölja över.
Men livet stannade inte bara upp, den 20 februari kom vad vi alla ärligt tror är en ängel. Lilla snuttan som kom och gjorde allting så mycket mer bärbart. Så mycket lättare. Hon var och är den stora ljusglimten. Hon är helt fantastisk. Tula, min kära systerdotter.

I mars bestämde vi oss för att åka till Västervik och henne, för att träffas. Vid denna tidpunkt hade jag heller inte träffat min moster på 10 månader. Jag, mamma, pappa och Gabriel(mosters man) står på soldäcket och väntar på att hon ska komma ut. Allt jag ser är maskiner, sladdar och en rullstol. Jag ser inte henne och det tog lång tid innan jag insåg att hon faktiskt satt i stolen. Hon syntes inte. Med tre filtar på sig syntes det ändå inte att någonting var i rullstolen. Vi kysser varandra på kinden och fortsätter med dagen. När vi ska fika sitter jag bredvid henne och jag ser ibland att hon tittar på mig, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte annat än att titta tillbaka och le. Hon kan inte prata. Hon är för svag för det.
Jag dricker kaffe och äter ett kex medan hon har en plastkopp med en piggelin i. Det är varmt inomhus och den smälter. Då plockar han fram en bomullstuss på pinne och doppar ner i koppen. Sedan tar han den till hennes mun och trycker ur saften mot hennes tunga. Det är så hon får sin föda. Annat går inte. Detta var det sista jag såg av min 38 åriga kusin.

Den 27 mars är det planerat att jag ska åka med min pappa på affärsresa till Asien. Vi åker först till Bangkok där vädret var underbart, allt var underbart. Efter ett väldigt psykiskt påfrestande år var det så skönt att få komma bort, även om det bara var för två veckor.
Flera kvällar går vi ut och äter med några Holländska kollegor. Det var väldigt trevligt hela tiden och när vi sitter på en resturang utomhus, dricker margaritas och tittar på ödlorna på väggen tycker jag att det är konstigt att pappa hela tiden går iväg och pratar i telefon. Jag blir arg på honom och ryter ifrån på skarpen efter ett tag men han svarar bara att han måste ta telefonsamtalen eftersom de är viktiga. Men jag är fortfarande lite sur. Hade jag vetat vad som väntade hade jag inte sagt ett knyst. Då hade jag bett om ursäkt till pappa, men det gjorde jag inte för jag var redan arg och han pratade fortfarande i mycket telefon.
När vi kommer upp på hotellrummet sätter jag mig på soffan och tar av mig skorna, för de gav mig skoskav. Han bara står och tittar på. Jag undrar på ett ungefär "vad fan problemet är" och är på väg ut ur rummet när han ropar efter mig att han har någonting tråkigt att berätta. Jag blir genast till is och slutar känna mina egna hjärtslag. "Är det Katja?" frågar jag och känner att halsen börjar ömma. Då han svarar att det inte är det får jag en chock och vänder mig om och tittar på honom. Här börjar mina tankar snurra, skojar han med mig? Jag vet att det är 1 april, men det är ett otroligt dåligt skämt om han säger det så allvarligt. Det är inget skämt. Det är min morfar som har dött. Alla de samtalen han fick under kvällen var dels från morfar som hade försökt få tag i någon som kan ta honom till sjukhuset och resten var mamma när hon berättade att han skulle operera in en pacemaker. Och det sista var då att han hade dött.
Tårarna strömmar verkligen ner och jag låser in mig på toaletten och vägrar förstå vad som hänt. Då ringer min syster och vi pratar i... Ja, jag vet inte hur länge.
Dagen efter skulle pappa jobba och jag skulle ensam åka omkring i Bangkok, men jag hade ingen större lust till det så höll mig i krokarna runtomkring hotellet. Sedan vet jag bara att Holländarna hittar mig på en parkbänk. De pratar med mig men jag hör inte vad de säger. Då kommer även pappa och han säger mest till mig att gå till hotellet och ta det lugnt, att inte pressa mig själv.

Resan var inte ämnad att bli den bästa efter detta eftersom vi fortfarande skulle vara borta i ca 12 dagar till. Jag och pappa är i Asien. Moster är i Västervik. Syrran har en nyfödd bebis och bror min var i London - mamma var ensam hemma. Det var tunga veckor. Och det enda jag kunde tänka på var att jag inte kramade honom sista gången jag såg honom.

Veckorna gick i alla fall och en natt, den 19:e till 20:e drömmer jag en underlig dröm. Jag är med henne, hennes man och de tre sönerna hos min farmor. Vi lyssnar till mössen i Askungen. Det var så roligt för barnen var så glada. Hon var så glad.
När jag vaknade fick jag veta att hon dött. Jag har ännu inget minne av vem som sa det. När, hur eller någonting. Jag vet inte vad jag gjorde den dagen. Det är helt borta ur mitt minne. Jag minns ingenting. Jag vet bara att hon dog den 20:e april. Tre dagar innan sin äldsta sons födelsedag. Sin 7:e års födelsedag.

Sedan minns jag bara delar av morfars begravning och hennes begravning den 8:e maj. Då sönerna, tvillingarna på 6,5 år var förvirrade. Brorsan, han på 7 år, höll om dem under armarna. Och när maken höll på att bryta ihop vid graven höll 7-åringen om sin pappa för att trösta.

Sådär, på den vägen är det. Cancer, hjärtinfarkt, möjligt missfall, hjärtinfarkt igen, blodförgiftning, cancer igen, födelse, död och död. Det är i princip det enda som snurrat i mitt huvud de senaste åren.

Och i veckan hände en olycka som har resulterat i sjukhusbesök. Men jag har ingen aning om vad som hänt, hur det kommer gå eller någonting. Därför är jag väldigt förvirrad just nu och jag mår väldigt dåligt helt enkelt. Allt kommer upp på en gång. För även om alla dessa händelser hände under ett års tid så är det inte mycket. Det är väldigt snabbt för en människa. Väldigt snabbt för ett psyke att ta in när ingenting som ens påminner om detta hänt förut. Mina allra första dödsfall jag upplevt hände inom två år - varav två inom loppet av 20 dagar.

Som projektarbete i slutet av trean skrev jag en självbiografi om att jag aldrig upplevt riktig glädje eller riktig sorg. Ironiskt va?


 
Katja Kristensson Sylva 1971 - 2009
Gunnar Kristensson 1921 - 2009
And I miss you still.

Är så löjligt trött. Men det ser jag inte som någonting negativt för det är i dessa stunder jag har mina uppenbarelser. Till exempel att The Script - The Man Who Can't Be Moved är en fantastiskt fin låt med en bra sångare och text som har en väldigt hög mysfaktor. Olycklig kärlek är egentligen inte mysigt, men texten är ändå riktigt bra.

Det finns så mycket roliga saker som jag skulle vilja posta i denna blogg men som jag inte kan göra av lojalitet och djävulskap. Det dödar mig. För jag är så många gånger för nära att försäga mig. Det är inte alltid lätt att vara tjej inte.

Men snart börjar melodifestivalen, äntligen säger jag. Inte för att jag väntat på den hela året eftersom jag avskyr alltför kommersiell musik, dvs endast i tjäna-pengar-syfte. Men i dagens deltävling kommer en människa som heter Linda Pritchard vara med och då är det värt att se tror jag. Hon deltog i 2009års omgång av Idol men hamnade som bäst bland topp 10 men inte särskilt längre. Om jag minns rätt.
Jag tyckte i alla fall hennes röst var riktigt bra och efter att jag hörde två låtar som ska vara med på hennes kommande album föll jag ännu mer för henne.
Så titta på henne ikväll!

Det var alla nödvändiga ord jag hade att säga för tillfället. Laters!

The Script - The Man Who Can't Be Moved

Efter alla timmar med Grey's Anatomy igår lyckades jag lyfta på fläsket och röra mig utåt. Hamnade först i hytting, sen till tjärna, sen till tenoren och sedan till mongo aka Flamingo. Det blev ett glas där, ett glas där och jag är väldigt nöjd med kvällen faktiskt. Den blev bättre än förväntat och jag är helnöjd med att jag lät Grey's kirra biffen och jag slapp lyfta ett finger eller ens ägna en tanke till att bestämma vart vi skulle.

Idag däremot kommer det nog bli betydligt lugnare. Har sett fram emot en lugn kväll. En kväll då jag kan titta på melodifestivalen och bara drömma mig tillbaka till 2009 och alla melodifestivalskvällar vi hade då. Alla idolkvällar, bakisdagar, filmkvällar, festkvällar, q8kvällar och alla andra kvällar man kan ha haft genom åren. I'm lovin' it! Och jag tror ärligt talat att jag kommer leva på de minnena för resten av livet! För det finns så många minnen och så många bra stunder att jag inte ens kan välja ut ett speciellt, för alla var det!

Bon Jovi - We Were'nt Born To Follow

Ännu en fredag kommen och ännu en dag med beslutsångest. Bryr mig inte tillräckligt för något av alternativen och därför velar som ett as.
Efter att jag missade Maskinen i Gislaved för många år sedan var jag förstörd. Men sen fick jag veta att det egentligen inte var Maskinen som var där utan några random snubbar i masker eller någonting liknanade. Det var i alla fall vad ryktet sa.
Sedan skulle de komma igen och då var jag utomlands har jag för mig. Helt otroligt. Och nu kommer de hit till Borlänge. Ikväll kommer dem. Och jag velar. Vad är det som pågår? Varför vill en del av mig inte dit? Jag har peppat som en .... och nu när de väl är här så vill jag inte gå. Kanske för att jag inte är festsugen. Kanske för att det inte finns något förköp. Kanske för att jag därför måste vara där innan klockan 22 för att få en chans att komma in. Ja, det tycker jag är riktigt uselt och suger ganska hårt. Men samtidigt är frågan - vad ska man göra istället då? Vilka ska inte gå dit? Alla ska det verkar det som. Men ändå har jag ingen större lust.

Och när det kommer sådana här, egentligen helt obetydliga, beslut gör jag det jag alltid gör. Skiter i vilket och fortsätter med någonting mer underhållande och litar på att instinkten kommer bestämma åt mig, det rätta beslutet.
Därför - back to Grey's Anatomy. Izzie har ju precis träffat Denny! Nu börjar allt bli riktigt bra.

Gorillaz - 19-2000

Hangover from hell. Det är så jag beskriver denna dagen. Egentligen kan jag sluta att skriva här för det är också det enda ni behöver veta för alla vet hur man blir dagen efter. Och hur mycket man orkar.

Denna dag då jag inte gjort särskilt mycket har jag även gjort en upptäckt. Jag har nu förstått att Thomas Di Leva faktiskt är lite underskattad. Det tycker i alla fall jag för jag blir väldigt glad när jag hör hans musik. Därför blir hans största klassiker dagens låt.

Thomas Di Leva - Vem Ska Jag Tro På?

Har ni sett detta!? Varning för starka bilder! Efter att OS är över kommer den Kanadensiska regeringen att påbörja den årliga sälmassakern. De klubbar ihjäl tio tusentals sälar med bara händerna. Det gjorde så ont i hjärtat när jag såg dessa bilder och även nu fem minuter efter att jag sett den sitter det en stor klump i halsen på mig...

Varning för starka bilder som sagt!


Vancouver Olympic Shame: Learn more.

Just nu älskar jag mig själv. För ja, jag är så jävla bra!

But through it all when there was doubt
I ate it up and spit it out
I faced it all
And I stood tall
And did it my way

Mer information om vad det är som gör mig så överlycklig och rörd kommer inom en snar framtid! Allt ni behöver veta just nu är att jag i alla fall tog med mig denna låt och tillsammans med mitt nyårslöfte och gjorde mig själv stolt.

Frank Sinatra - My Way

Idioter. Idioter hela högen. And I'm Gods fookin' angel.

Men nej, nu ska jag inte vara pessimistisk. Den har varit ganska påtaglig den senaste tiden känner jag? Kanske lite grann? Men det ska det bli ändring på.
Förhoppningsvis kommer allt att ändra på sig inom de närmaste timmarna. Men vi får väl se.


En positiv sak är i alla fall att nedräkningen kan börja, 16 dagar kvar till en 8 timmar lång tågresa ner till Halland och 33 dagar kvar till årets (troligtvis) viktigaste och bästa gala - Oscargalan såklart! Det finns tid till att läsa upp sig på vilka som är nominerade och få en åsikt om vilka som skall vinna. Jag är alltid lika exalterad denna tiden på året, I'm lovin' it!

Placebo - Running Up That Hill

Idag var första gången sen... 10 januari(?) som jag faktiskt studerade. Och jag har inte ens studerat mycket. Jag har bara skummat igenom uppgiften vi ska ha klart om två veckor. Däremot försöker jag förstå webbsidan där vi ska boka kameror och annan utrustning som vi skall använda till uppgiften - det är studerande för jag förstår ingenting. "Boka: Huset - Britney", vilket jävla hus? Och vadå Britney? Vad fan är en Britney!? Nej, jag ger upp. Får fråga läraren om jag springer på honom.

Idag är det inte mycket att prata om. Tidig morgon igen, skola igen, upprepning av komplementfärger, behind the scenes med Ingmar Bergman, fika, jag blev kär, JF-möte, musik, nostalgi, tjöt och allt det som normalt förekommer i en vardag!

Fick precis lite ont i hjärtat. Snubblade över Tibia. Minns ni det? Det där fattiga online-spelet man satt och nördade sig framför för.... Väldigt många år sedan? Det som revolutionerade i två månader innan CS 1.6 kom? Det som gjorde ont var att jag faktiskt satt och spelade det ett tag, efter CS. Min själ tar lite skada när jag tänker tillbaka på det. Men det var mitt liv då och jag är så oerhört lycklig över att det var då och inte nu. Eller i alla fall när de gäller Tibia. Counter-Strike får jag många infall om att börja spela igen!

Men nu är det screw datorn för om 15 minuter börjar det jag väntat länge på - House!

David Bowie - Changes

The book of love is long and boring
No one can lift the damn thing

The book of love has music in it
In fact that's where music comes from
Some of it's just transcendental
Some of it's just really dumb
But I
I love it when you sing to me
And you
You can sing me anything

The book of love is long and boring
And written very long ago
It's full of flowers and heart-shaped boxes
And the things we're all too young to know


Peter Gabriel - The Book of Love

Njutning.