lovilarsson

Här följer ett långt inlägg om allt det som tyngt mig de senaste två åren. De händelser som präglat det liv jag just nu lever. Allt det som jag inte ville uppleva, allt det jag inte ville veta av. Jag måste rensa hjärnan från dessa tankar, men jag vill inte radera dem. För at gå vidare känner jag att jag måste skriva av mig alltihop. Detta är absolut inget roligt inlägg, bara ett nödvändigt.

Allt som allt började det väl i oktober 2007. Då D dog. Han jag inte kan nämna. Han som bara blev 16 år. Pojken vars hjärtslag slutade att slå när jag stod bredvid honom. Jag såg honom krampa så hårt att armarna började bli blåslagna. Han vars bröst jag förtvivlat började banka på och smeka för att få igång blodcirkulationen. För att få hjärtat att börja slå igen. Det var nog det mest skrämmande ögonblicket jag haft i hela mitt liv.

Och sedan under en helt vanlig dag, den 30 maj för att vara exakt, vändes allt helt upp-och-ner. Jag kan fortfarande inte förstå att ett samtal kunde göra så mycket. En så liten sak kunde växa sig så stor, en tumör.
Det året jag väntat på de senaste 6 åren hade äntligen kommit och skulle bli det bästa någonsin. Men det visade sig vara något helt annat. Istället för att fira studenten, friheten och allt det som kommer på sommaren blev min sommar en instängd, deprimerande och frustrerande sommar. Sommaren 2008. I slutet på juni fick vi fler samtal, om en annan person. Morfar låg på hjärtintensiven. Samtidigt som allting höll på att förändras till allt annat än det goda fick vi en liten ljusglimt. Den visade sig också hålla på att raseras när fostret inte utvecklade sig på det sättet den skulle. I veckor av ängslan och ovetande började det bli tungt att bära för hela min familj.

Vi åkte till Västervik för att träffa henne, hälsa på och visa vårt stöd. Jag är den första som brister i gråt. Det är jag första gången någonsin besökt ett sjukhus. Och när vi kommer in på rummet sitter hon med sladdar i armvecken. Utanför går gamlingar omkring. De ligger i sängar i korridoren - de är överallt. Jag kände bara att nej, här ska hon inte vara. Det är inte meningen att det ska gå till såhär.
När vi sätter oss ner lutar hon sig fram och lägger en hand på mitt lår, tittar mig rakt in i ögonen och säger "grattis till studenten". Det var då det brast för mig. Jag bara tittade på henne, ställde mig upp och gick därifrån. Mitt samvete höll på att ta kål på mig. Jag tänkte att jag ska inte få henne att må sämre. Jag ska inte gråta. Jag ska inte, ska inte, ska inte. Och det första jag gör är att gråta.

I slutet på den sommaren verkade allting gå bättre. Fostret verkade klara sig och morfar fick komma hem utan några permanenta skador. Sedan kom ännu ett samtal. Hon hade också fått en hjärtinfarkt. Hon klarade sig med nöd och näppe. Men lyckan var total. Hon klarade sig trots allt.
Sedan flöt allt på ganska bra ända fram till november (om jag minns rätt) då hon fick operationen. Den gick jättebra och cancern var helt borta. Det var i alla fall vad läkarna sa. Men såhär i efterhand måste det vara omöjligt att det var så. Det finns inte en chans att det kan gå så fort som det gick efter detta. Eller vad vet jag? Jag är ingen läkare, men jag har inget förtroende i systemet så jag vägrar tro på det.
I alla fall så verkade allting gå bra. Syrran var gravid. Hon undkom cancern, Morfar överlevde och fortsatte som vanligt och någonstans häromkring fick min bror blodförgiftning - men undkom det också och allt gick bra.

Sedan kom december-månad. Den månad jag längtat efter i nästan ett helt år, då vi skulle åka till USA och hela familjen skulle umgås tillsammans med Hajney-familjen(syrrans pojkväns familj) och alla de släktingarna. Denna resa skulle avgå den 20 december men innan dess hann det hända en del saker.
Jag vill minnas att det var någongång vid den 4:e då vi fick ännu ett samtal. Detta glömmer jag nog aldrig. En vanlig kväll då jag lyssnar på musik och tar det lugnt, ringer telefonen. Jag svarar och hör en ganska darrande röst på andra sidan linjen, han frågar efter min pappa. Jag hör att någonting är fel men ville hålla masken och huvudet rakt - av någon anledning. Min pappa var inte hemma så jag räcker över telefonen till min mamma i köket. Jag vågade inte stå kvar och lyssna, men vågar inte gå iväg heller så ställer mig i hallen. Jag hör några snabba ord. Korta "hm" och "aa". Då klampar pappa in genom dörren och pratar som vanligt med någon utlänning på mobilen och han ser min hållning och blick direkt och lägger på mobilen. Jag säger att Fredrick har ringt och han pratar med mamma nu. Han rusar in i köket. Då går jag sakta bort mot mitt rum, för jag hör ändå dit vad de säger. Detta var troligtvis det smartaste jag kunde göra för jag hörde mycket väl vad det var som pågick. Det förtvivlade skriket som kom ur min mammas mun är någonting som ingen någonsin borde höra. Gråten mixas med förtvivlade "nej" och skrik. Sedan hör jag bara "det finns ingenting mer läkarna kan göra, hon kommer att dö". Sedan vet jag inte vad som händer riktigt förutom att jag plötsligt sitter med mammas armar om mig och hon viskar i mitt öra medan vi båda brister.

Sedan närmar sig dagen då vi ska åka iväg och ingen känner väl sig så peppad, men vi måste ta oss igenom det. Det är trots allt jul och vi ska vara tillsammans. Jag tror att den resan var väldigt bra för oss. Den 18:e, vill jag minnas, får vi dock ett ganska gott samtal. Hon och han har gift sig. Fort och utan några större arrangemang var de gifta. I samma veva får vi veta att morfar har prostatacancer också.

Efter att vi kom hem var det nog de jobbigaste månaderna någonsin. Alla bara gick och grät. Alla tittade på en med den blicken som jag blir förbannad på. De tittade ner på en på något sätt och man kände ömkan skölja över.
Men livet stannade inte bara upp, den 20 februari kom vad vi alla ärligt tror är en ängel. Lilla snuttan som kom och gjorde allting så mycket mer bärbart. Så mycket lättare. Hon var och är den stora ljusglimten. Hon är helt fantastisk. Tula, min kära systerdotter.

I mars bestämde vi oss för att åka till Västervik och henne, för att träffas. Vid denna tidpunkt hade jag heller inte träffat min moster på 10 månader. Jag, mamma, pappa och Gabriel(mosters man) står på soldäcket och väntar på att hon ska komma ut. Allt jag ser är maskiner, sladdar och en rullstol. Jag ser inte henne och det tog lång tid innan jag insåg att hon faktiskt satt i stolen. Hon syntes inte. Med tre filtar på sig syntes det ändå inte att någonting var i rullstolen. Vi kysser varandra på kinden och fortsätter med dagen. När vi ska fika sitter jag bredvid henne och jag ser ibland att hon tittar på mig, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag kan inte annat än att titta tillbaka och le. Hon kan inte prata. Hon är för svag för det.
Jag dricker kaffe och äter ett kex medan hon har en plastkopp med en piggelin i. Det är varmt inomhus och den smälter. Då plockar han fram en bomullstuss på pinne och doppar ner i koppen. Sedan tar han den till hennes mun och trycker ur saften mot hennes tunga. Det är så hon får sin föda. Annat går inte. Detta var det sista jag såg av min 38 åriga kusin.

Den 27 mars är det planerat att jag ska åka med min pappa på affärsresa till Asien. Vi åker först till Bangkok där vädret var underbart, allt var underbart. Efter ett väldigt psykiskt påfrestande år var det så skönt att få komma bort, även om det bara var för två veckor.
Flera kvällar går vi ut och äter med några Holländska kollegor. Det var väldigt trevligt hela tiden och när vi sitter på en resturang utomhus, dricker margaritas och tittar på ödlorna på väggen tycker jag att det är konstigt att pappa hela tiden går iväg och pratar i telefon. Jag blir arg på honom och ryter ifrån på skarpen efter ett tag men han svarar bara att han måste ta telefonsamtalen eftersom de är viktiga. Men jag är fortfarande lite sur. Hade jag vetat vad som väntade hade jag inte sagt ett knyst. Då hade jag bett om ursäkt till pappa, men det gjorde jag inte för jag var redan arg och han pratade fortfarande i mycket telefon.
När vi kommer upp på hotellrummet sätter jag mig på soffan och tar av mig skorna, för de gav mig skoskav. Han bara står och tittar på. Jag undrar på ett ungefär "vad fan problemet är" och är på väg ut ur rummet när han ropar efter mig att han har någonting tråkigt att berätta. Jag blir genast till is och slutar känna mina egna hjärtslag. "Är det Katja?" frågar jag och känner att halsen börjar ömma. Då han svarar att det inte är det får jag en chock och vänder mig om och tittar på honom. Här börjar mina tankar snurra, skojar han med mig? Jag vet att det är 1 april, men det är ett otroligt dåligt skämt om han säger det så allvarligt. Det är inget skämt. Det är min morfar som har dött. Alla de samtalen han fick under kvällen var dels från morfar som hade försökt få tag i någon som kan ta honom till sjukhuset och resten var mamma när hon berättade att han skulle operera in en pacemaker. Och det sista var då att han hade dött.
Tårarna strömmar verkligen ner och jag låser in mig på toaletten och vägrar förstå vad som hänt. Då ringer min syster och vi pratar i... Ja, jag vet inte hur länge.
Dagen efter skulle pappa jobba och jag skulle ensam åka omkring i Bangkok, men jag hade ingen större lust till det så höll mig i krokarna runtomkring hotellet. Sedan vet jag bara att Holländarna hittar mig på en parkbänk. De pratar med mig men jag hör inte vad de säger. Då kommer även pappa och han säger mest till mig att gå till hotellet och ta det lugnt, att inte pressa mig själv.

Resan var inte ämnad att bli den bästa efter detta eftersom vi fortfarande skulle vara borta i ca 12 dagar till. Jag och pappa är i Asien. Moster är i Västervik. Syrran har en nyfödd bebis och bror min var i London - mamma var ensam hemma. Det var tunga veckor. Och det enda jag kunde tänka på var att jag inte kramade honom sista gången jag såg honom.

Veckorna gick i alla fall och en natt, den 19:e till 20:e drömmer jag en underlig dröm. Jag är med henne, hennes man och de tre sönerna hos min farmor. Vi lyssnar till mössen i Askungen. Det var så roligt för barnen var så glada. Hon var så glad.
När jag vaknade fick jag veta att hon dött. Jag har ännu inget minne av vem som sa det. När, hur eller någonting. Jag vet inte vad jag gjorde den dagen. Det är helt borta ur mitt minne. Jag minns ingenting. Jag vet bara att hon dog den 20:e april. Tre dagar innan sin äldsta sons födelsedag. Sin 7:e års födelsedag.

Sedan minns jag bara delar av morfars begravning och hennes begravning den 8:e maj. Då sönerna, tvillingarna på 6,5 år var förvirrade. Brorsan, han på 7 år, höll om dem under armarna. Och när maken höll på att bryta ihop vid graven höll 7-åringen om sin pappa för att trösta.

Sådär, på den vägen är det. Cancer, hjärtinfarkt, möjligt missfall, hjärtinfarkt igen, blodförgiftning, cancer igen, födelse, död och död. Det är i princip det enda som snurrat i mitt huvud de senaste åren.

Och i veckan hände en olycka som har resulterat i sjukhusbesök. Men jag har ingen aning om vad som hänt, hur det kommer gå eller någonting. Därför är jag väldigt förvirrad just nu och jag mår väldigt dåligt helt enkelt. Allt kommer upp på en gång. För även om alla dessa händelser hände under ett års tid så är det inte mycket. Det är väldigt snabbt för en människa. Väldigt snabbt för ett psyke att ta in när ingenting som ens påminner om detta hänt förut. Mina allra första dödsfall jag upplevt hände inom två år - varav två inom loppet av 20 dagar.

Som projektarbete i slutet av trean skrev jag en självbiografi om att jag aldrig upplevt riktig glädje eller riktig sorg. Ironiskt va?


 
Katja Kristensson Sylva 1971 - 2009
Gunnar Kristensson 1921 - 2009
And I miss you still.