lovilarsson

Jag tittar på människorna som kommer ut ur cafeterian. De har köpt kaffe. De går med pungkulor under ögonen, kanske engagerade folket sig så pass att de valvakade halva natten trots allt? Det konstiga med dessa pungögon-kaffedrickarna är detta, varje gång de går ut ur cafeterian ser de sig omkring som om de ser världen med nya ögon. Som om de aldrig besökt platsen förut. De håller koppen stelt i handen, 30 cm från kroppen och tittar snett uppåt mot himmelen. De ser tradiga ut. Rädda, förvirrade, blottade. Alla tittar på de. De försöker gå som på catwalk genom den oändliga korridoren, men det tar alltid lite för lång tid. Och där, innan de sista stegen är tagna sviker en droppe. De hoppar ur muggen och landar pladask på golvet. Människan ska försöka rädda sig själv, hoppar bakåt med rumpan och framåt med huvudet. Människan försöker få koppen så långt bort ifrån kroppen som möjligt. Fågelholken är oundviklig. Och hur mycket man än hoppats på att inte göra den, kommer den alltid. Den är där. Det har hänt.

En mun kaffe ligger nu på golvet. De rosa drömmarna som människan gått och funderat över spricker med en skållhet kaffedroppe som landar på mellangården av tummen och pekfingret. När det traumatiska har hänt och inte går att få ogjort, tittar människan sig antingen omkring för att se vilka som har sett eller så går människan rakt ut, utan att se sig om. Människan. Ett mystiskt djur, ett intressant djur. Men samtidigt, en jävligt patetisk människa.