lovilarsson

Jag anlände till Haverdal i onsdags. Det är fyra dagar sedan, ganska så exakt faktiskt. Det är ingen hemlighet att man blir lite mer bekväm av sig så fort man kommer hem, men jag tror tamefan jag tar priset.
För en vecka sedan var jag och röjde ganska hårt i Falun som slutade med en ganska vinfylld mage samt ett par missöden. Baksmällan var påtaglig på söndagen helt enkelt med tanke på att jag inte ens tog mig hem till min egna säng den kvällen. Skinnsoffan gjorde sin beskärda del i att få mig bakfull.
Min poäng är att jag då faktiskt agerade som den 20½-åring som jag är. De två senaste dagarna har varit annorlunda. När jag träffade T igår och vi tog en svängom på kvantum kom jag ut med Werthes-karameller. Det värsta med det är att jag inte tänkte på hur gubbigt/gummigt det var förrän jag genuint njöt i fulla drag av den lilla gräddiga karamellen.
Nu är klockan strax efter 23.00 en lördagskväll och vad gör jag? Jo, jag har dissat en utekväll i Halmstad för att vara hemma. Vädret är extremt, vilket är det jag skyller på, och den strand som brukar finnas någon 100meter bort är numera obefintlig. Vägen utanför har spruckit på grund av allt regn och blåst. Kanske förstår ni att jag inte är jättesugen på att gå ut? Speciellt inte när jag inte kan köra själv.
Ändå tittar jag på mig själv i spegeln och tänker, herregud. Jag är 70 år. 23.00 en lördag. Jag har borstat tänderna och lagt mig i min säng. Det jag tröstar mig med nu är att jag inte ska sova än, måste köra några Twin Peaks-avsnitt först, bara för att motbevisa min egen poäng.