lovilarsson

Mina föräldrar. Ja, vad ska man säga? Jag har en mor och en far som alltid stått mig väldigt nära. Tja, under tonåren var det väl lite svårare som det är för alla som går igenom den tiden. Men efter det har förhållandena gått framåt. Efter 25 år tillsammans är de fortfarande ihop trots en seperation någongång under 2002-2003. De är nu, sedan(snart) tre år gifta vilket betyder att jag tekniskt sett är ett "bastard child". Jag vet inte riktigt hur mycket jag vågar skriva här på bloggen eftersom det har kommit tillbaka till mig att min far ibland läser det jag skriver här.

Men när vi ändå är inne på det där med min pappa, min förebild vars beundran/bekräftan/omtycke jag ständigt söker. Det är min pappa, det är alltid min pappa. Det är alltid honom jag vänder mig till om jag behöver råd eller vägledning. Det är alltid hans råd jag eftersöker, alla andras spelar inte lika stor roll som hans. Hans beslut är mina beslut. Jag är hans lilla skugga kan man säga. Jag har dessutom, i mitt omedvetande, valt att utbilda mig till ett liknande yrke fast i en annan typ av bransch. Jag identifierar mig så mycket i honom och det är som sagt, min pappa. Det är alltid min pappa. Vi kan säga det såhär för att göra det lite tydligare - det är inte varje kille man tar hem till honom. Jag skulle mycket möjligt kunna göra en Summer Roberts och plötsligt inte acceptera min pojkvän bara för att han inte gör det. Så min framtida pojkvän bör vara lite svag i knäna när han för första gången ska träffa min pappa.

Min mamma. För att avslöja en hemlighet, när jag var yngre kunde jag nästan slå vad om att jag egentligen var adopterad från min moster för jag tyckte alltid vi var mer lika än jag och min egna mor. Men ju längre tiden har gått och ju mer jag vuxit upp märker jag att jag har en del i mig som är min mammas dotter. Vi har samma kroppsspråk, samma kreativitet, samma häxliknande och högljudda skratt. Det finns en del i min mor som jag känner igen mig i också. Trots detta har vi aldrig riktigt kopplat, kanske beror det på att jag ärvt hennes hetsiga/finska temperament och den enorma envisheten? Vi sätter oss alltid emot varandra i stundens hetta, men i slutändan lägger vi ned stridsyxan och blir de mor & dotter vi egentligen är.