lovilarsson

Det är människor som inte hjälper andra. På Facebook finns en grupp för alla MKV-studenter där man kan skriva till varandra, ge och ta feedback gällande skolarbeten och saker man undrar över som är relevant till skolan och utbildningen vi går. Många uppdaterar där dagligen och som den medmänniska man är svarar man på frågor andra har, om man har svaret. Detta gör både jag och alla andra. Men när jag själv skriver en fråga, nej, då tar det jävla me lång tid innan någon svarar. Jag antar att detta är på grund av att jag inte är "en i gänget", för mina klasskompisar och ettorna har beblandat sig ganska väl, därför svarar de på varandra snabbare än vinden, men till mig, nejdå. No help at all. Detta gör mig fruktansvärt irriterad.

Men jag hatar det nästan mer på andra hållet! För ett par veckor sedan såg jag en kvinna med cykel som stirrade nedför trappan dit hon skulle. Eftersom hon hade cykel med sig insåg hon att denna väg skulle vara lite bökig, eftersom det var nedför en trappa på cirka 30-50 trappsteg. Så jag erbjöd mig att hjälpa henne bära ned cykeln, hon sa nej. Så jag frågade ännu en gång, "är du säker? Jag kan bara hålla pakethållaren så går det mycket lättare", hon tackade men sa fortfarande nej. Så då gick jag vidare, oberört och fort nedför trappan. Hon påbörjade sin vandring och det tog inte lång tid förrän hon tappade greppet om cykeln och allt gick åt helvete. Men då var jag redan nere så stannade och tittade upp så att hon märkte det, men gick sedan vidare oberört. Synd för henne då. För hur mycket lättare hade det inte varit om vi bara hjälpte varandra lite grann?

Två månader går fort, väldigt fort. Klarar man inte två månader, då klarar man ingenting.

Egentligen borde jag plugga nu och komplettera min tenta. Läraren tyckte inte min metafor var bra nog, så måste skriva om. "Arabs see the West as a cookie with raisins" var tydligen alldeles för bokstavligt. Men det var ju inte riktigt så jag menade. Jaja, klaga hit & klaga dit. Skriva ska jag göra i alla fall.

När man tittar mot solen och lyssnar till dem så kan jag inte undgå att tänka på Tylösands strand. Glass. Volleyboll. Bad. Skratt. Grillning. Måndagsklubben. Bull's. Vin. Cigg. Solnedgångarna. Fiesta. Trapphäng. Löljiga tjejbråk. Ta på dig den röda jumpern baby. Shopping. Promenader.

Och allt det där som hör en sommar i Halmstad till. Jag saknar alla de sakerna jag räknade upp och de kommer vara minnen jag kommer hålla nära hjärtat, väldigt kärt.