lovilarsson

Ett år går så fort. Så otroligt fort. Mitt minne är inte det bästa här på jorden och inte min styrka. Jag glömmer saker som en guldfisk. Allt det som jag borde komma ihåg glömmer jag av, allt det som är onödig information lägger jag på minnet. Till exempel "deoxiribonukleinsyra" minns jag från NO-lektionerna i årskurs åtta. Bara för att det var ett svårt ord. Det har med DNA att göra, men liksom, vad ska jag göra med den kunskapen? Jag kan inget annat än ordet.
Däremot minns jag inte vad jag gjorde i förrgår. Eller vad jag sa i ett tidigare samtal tidigare idag. Ibland kan jag lova saker men sedan har jag glömt av det och då gör jag mina vänner besvikna. Jag skulle gärna haft ett bättre minne i så många lägen. Men just nu hade jag gjort mycket för att slippa minnas.

Årsdagen är inte ens här än men det gör så inåthelvetesjävlafittont i hjärtat ändå. För jag tror fortfarande de finns här. Att de går med fötterna på denna jord, men det gör de inte.
Om två veckor är den första årsdagen. Ett helt år sedan jag stod på hotellrummet i Bangkok och var flyförbannad på min pappa. Ett helt år sedan allting på riktigt började bryta ihop. Jag är dock så glad över att jag troligtvis kommer tillbringa denna fruktansvärda årsdag tillsammans med mina bästa brudar och familj. För det behöver vi, det behöver jag.

Jag vet inte om det är latten tillsammans med Joshua Radin som talar. Men även om det känns riktigt pissigt känns det också bra. Hur hemskt det än må låta. För efter årsdagen kommer det ha gått ett år, tiden fortsätter ticka och livet går vidare. Det finns ett liv här på jorden även utan dem. Och jag tänker inte göra de besvikna genom att sluta leva jag också.

Nu ska jag klämma i mig latten, lyssna på hans ljuva stämma och rent njuta innan jag drar mig till kåren.
I faced it all, and I stood tall and did it My Way.

Joshua Radin - One of Those Days

Han + latte = livet är bra!